I ett annat exempel sägs att ”omslagen tillsammans bildar ett narrativ”. Här kan man ersätta narrativ med berättelse.
Men det är inte denna användning som är vanligast i dag, utan nu används ordet påfallande ofta när något kritiseras. Vi kan läsa om ”Putintrollens narrativ”, ”luckor i det officiella narrativet” och att ”slutna regimer inte längre kan kontrollera sitt narrativ”.
Här förekommer ordet i kritiskt hållna texter, och betydelsen är inte ’berättelse’ utan snarare ’resonemang’, speciellt falska och förledande resonemang.
En annan betydelse som narrativ kan ha är ’disposition, uppläggning’ när man till exempel hänvisar till det ”typiska narrativet” i radioprogrammet Sommar: från besvärlig start i livet till lysande framgång.
Den här användningen ger en ledtråd till hur modeordet utvecklades. Innan narrativ blev mode, var storytelling på modet. Då handlade det om varumärkesbyggande, både för företag och individer. Det fanns kurser och konsulter som förklarade att framgång kräver en berättelse, en historia. Ikea är det lysande exemplet, ett multinationellt företag som intimt förknippas med en man av folket och hans livsgärning.
’Narrativ’ är numera ett betydligt vidare begrepp än ’storytelling’. Man kan tala om ”Putins narrativ”, men knappast om ”Putins storytelling”.
Det typiska för modeord är dels att de under kort tid blir mycket vanliga, dels att de vidgar sin betydelse, sitt användningsområde. De båda fenomenen är sammanlänkade: en vidgad betydelse gör att ordet kan användas i fler sammanhang.
Ordet narrativ fanns långt innan det blev ett modeord. Äldre svenska ordböcker beskriver ordet som ett adjektiv och en språkvetenskaplig term. Det förekommer i uttryck som ”narrativa satser” (påståenden) i motsättning till ”interrogativa satser” (frågor) och ”imperativa satser” (uppmaningar).
De äldsta beläggen i svenskan är från 1800-talet, men termen är internationell, och som många andra facktermer har den sitt ursprung i latin, där narrare betyder ’berätta’.
Som modeord är narrativ ett substantiv med användning långt utanför fackspråkliga texter, en förutsättning för att det ska bli ett modeord.
Till modeordens karakteristika hör också att de, precis som annat mode, ska bli mindre på modet. Denna förändring är nog på väg, inte minst för att användningen tycks snävas in till negativa sammanhang. Ibland hör man också uttryck som ”ett narrativ, som det heter i dag”. Säger man ”som det heter” eller ”som folk säger”, tar man inte riktigt ansvar för sitt ordval.
Sådant visar en medvetenhet om att ordet är ett modeord, och då börjar en del rynka på näsan. Tidigare var det ett modeord, ett inneord, som visade att man följde med sin tid.
Den tiden är kanske över, men var lugn: det kommer nya modeord.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska