Det räcker inte med ord längre. Det som krävs nu är att samhället måste börja markera en tydlig gräns för när en förälder har förverkat rätten till sitt barn. I dag finns ingen sådan gräns. Vi inom kvinnorörelsen har sedan årtionden försökt visa på följderna av detta. Inte ens när en pappa mördat mamman inför ögonen på sina barn betyder det att han självklart förlorar vårdnaden. I dag räcker det inte med uppgifter om våld, det räcker inte med fällande domar om mannens våld mot barnet och/eller mamman, inte med samlade orosanmälningar – från förskola, skola, polis etcetera, och att barnet själv säger att hen är rädd och inte vill träffa pappan.
När ska vi på allvar börja diskutera var ett rimligt samhälle ska sätta gränsen för pappor som utövar våld? När ska vi prata om vad som ska krävas för att en förälder ska förlora rätten att träffa sitt barn?
2019 gick vi i flera kvinnoorganisationer ihop och startade en namninsamling med konkreta krav på lagändringar, och överlämnade den till dåvarande justitieminister. Det ledde till att Jämställdhetsmyndigheten fick i uppdrag att kartlägga uppgifter om våld i domar kring vårdnad/boende/umgänge. Jämys kartläggning bekräftade det som kvinnorörelsen sagt i så många år: att våld inte är något undantag, utan tvärtom det vanliga vid vårdnadstvister, och att domstolarna brister i riskbedömningar.
Det som krävs nu är tydliga lagändringar utifrån barns rätt, och att lagstiftarna ger skarpa instruktioner till domstolarna om hur de ska göra riskbedömningar.
Häromveckan kom ännu ett förslag till ändring av lagen om vårdnad/boende/umgänge. Men denna utredning innehåller lika lite som tidigare utredningar något förslag som faktiskt stärker barns rätt och skyddar kvinnor och barn från våldsutövande pappor. Vi vill därför återigen lyfta de tre kraven på lagändringar från kvinnorörelsens namninsamling till debatt:
– I definitionen av ”barnets bästa” ska barns välmående komma först.
Föräldrabalkens paragraf om ”barnets bästa” säger att hänsyn ska tas till dels risken att barnet ska utsättas för övergrepp eller liknande och dels barnets behov av kontakt med båda föräldrarna. Det leder till ett å ena sidan, å andra sidan-resonemang där våldsamma pappor så gott som alltid får umgänge. Men inget barn ska behöva umgås med någon som utövar eller utövat våld mot dem. Barnets välmående måste i lagen därför komma före, och väga tyngre än, kontakten med båda föräldrarna.
– Begreppet ”umgängessabotage” måste avskaffas.
– Ingen förälder ska behöva tvinga sitt barn att träffa den andra föräldern.
Bland det mest riskfyllda för kvinnor som utsätts för våld är att bryta upp från mannen, särskilt då de har gemensamma barn. Gång på gång blir mammor misshandlade och till och med mördade just vid umgängestillfällen. Ändå fortsätter samhället att kräva att att mammor efter skilsmässan ska ansvara för pappors umgänge. Om mamman inte tvingar barnen till umgänget, eller misslyckas, anses hon ha utövat ”umgängessabotage” och måste betala vite – och, som vi sett i allt fler domar, riskerar att förlora både vårdnaden och kontakten med barnen. Genom begreppet ”umgängessabotage” möjliggör samhället i praktiken pappors fortsatta våld.
Utöver dessa tre krav på lagstiftningen vill vi lägga ytterligare tre krav, om hur lagstiftaren bör ge domstolarna riktlinjer för bedömningen av ärenden kring vårdnad/boende/umgänge då våld förekommer.
– En pappa som är dömd för våld mot mamman och/eller barnet ska automatiskt förlora rätt till såväl vårdnad som umgänge. I undantagsfall och om barnet uttrycker att hen vill – ska domstolen kunna besluta om övervakat umgänge.
– Om uppgifter om våld förekommer ska domstolen göra en riskbedömning utifrån grundsynen att såväl vårdnad som umgänge innebär en risk för fortsatt våld och därför inte bör vara aktuellt. Det innebär att umgänge ska vara uteslutet då mamman och barnet vistas på skyddat boende. I undantagsfall och om barnet uttrycker att hen vill, ska domstolen kunna besluta om övervakat umgänge.
– Om barnet uttrycker att hen inte vill träffa pappan, ska pappan i normalfallet inte ges vårdnad eller umgänge. Majoriteten av de barn som uppger att de är rädda för sin pappa och inte vill träffa honom tvingas i dag till umgänge av domstolarna. I stället måste barnets önskan och behov av trygghet vara det viktigaste när domstolen gör sin helhetsbedömning av allt som är aktuellt i varje ärende.
Med dessa konkreta förslag kräver vi att samhället sätter tydliga gränser för pappors våld – för alla barns rätt att leva i trygghet och frihet från hot och våld.
Gerda Christenson, aktivist i Kvinnofronten
Alva Jonåker, aktivist i Kvinnofronten
Jenny Westerstrand, ordförande Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige)
Leila Qaraee, ordförande Kvinnors Nätverk
Azam Qarai, verksamhetschef Linnamottagningen
Susannah Sjöberg, ordförande Sveriges Kvinnoorganisationer
Birgitta Holmberg, ordförande ATSUB
Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt
Sofia Kühner, ordförande Kvinnliga läkares förening