Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ibland är det rimligt att låta vissa människor dö för att andra ska ha ett rikare liv. Det låter kanske magstarkt, men det är i praktiken så vi väljer. Vi skulle kunna rädda många liv genom att avskaffa persontrafik på vägarna. Vi väljer att prioritera effektivitet och i viss mån ren bekvämlighet, skriver debattören. Bild: Hasse Holmberg
Ibland är det rimligt att låta vissa människor dö för att andra ska ha ett rikare liv. Det låter kanske magstarkt, men det är i praktiken så vi väljer. Vi skulle kunna rädda många liv genom att avskaffa persontrafik på vägarna. Vi väljer att prioritera effektivitet och i viss mån ren bekvämlighet, skriver debattören. Bild: Hasse Holmberg

Någonstans går gränsen för vad vi är beredda att offra för att rädda liv

Nu när vi ser de enorma negativa effekter som rädslan för Corona skapar så blir det snabbt tydligt att vi tycks stå mellan att offra liv nu och liv och välmående i framtiden. Och det som känns som självklara val just nu kan snart omvärderas när den ekonomiska krisen tar fart på riktig, skriver Kalle Grill, docent i filosofi Umeå universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vi ser allt tydligare hur den pågående pandemin påverkar samhället. Det är naturligt och rimligt att i första hand begränsa det lidande och den förlust som följer på sjukdom och död. Men vi bör inte bortse från andra kostnader. Vi tvingas redan göra svåra avvägningar mellan olika värden, vare sig vi erkänner det eller inte.

Ibland är det rimligt att låta vissa människor dö för att andra ska ha ett rikare liv. Det låter kanske magstarkt, men det är i praktiken så vi väljer. Vi skulle kunna rädda många liv genom att avskaffa persontrafik på vägarna. Vi väljer att prioritera effektivitet och i viss mån ren bekvämlighet. Detta är rimligt eftersom själva poängen med att leva och ha hälsan är möjligheten till ett rikt livsinnehåll. Det vore orimligt och omoraliskt att prioritera folkhälsan framför alla andra värden.

Sätts på sin spets

I den pandemi vi nu befinner oss i sätts konflikten mellan hälsa och andra värden på sin spets. Sjukdomen i sig kommer att leda till personalbortfall som tvingar verksamheter att stänga. Anhöriga kommer att drabbas av oro, stress och sorg. Sjukvården kommer att få hantera en extrem överbelastning.

De åtgärder vi vidtar gör effekterna än mer komplexa. Vi stänger självmant ned verksamheter eller flyttar dem online, vi begränsar sociala kontakter, vi uppmanar lätt sjuka till självkarantän. Detta leder till att företag skadas eller går under, att människor förlorar sin försörjning, att människor som är ensamma eller lever i dysfunktionella familjer och relationer blir än mer utsatta. Utbildning och undervisning riskerar att bli lidande, även om vi försöker sköta den på distans. Vi lever överlag torftigare liv.

Detta leder till att företag skadas eller går under, att människor förlorar sin försörjning, att människor som är ensamma eller lever i dysfunktionella familjer och relationer blir än mer utsatta.

När olika åtgärder har presenterats och motiverats har fokus hittills legat starkt på folkhälsan. Men i praktiken vet nog ansvariga experter och beslutsfattare att andra värden påverkar deras bedömningar och beslut, eller borde göra det. Om vi stänger grundskolor eller inte påverkar smittspridningen och därmed smittans hastighet och kanske dess totala omfattning. Hur och hur mycket är en fråga för epidemiologer. Men det påverkar förstås också andra värden. Det finns en anledning till att vi inte bedriver distansundervisning i hemmet i vanliga fall, även om sjukdomar florerar.

Så snabbt som möjligt

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det viktigt att vi genomlider den sjukdom och död som vi ändå måste genomlida så snabbt som möjligt. En smitthastighet som vår slimmade sjukvård i någon mån kan hantera kräver kanske att vi upprätthåller en strikt karantän året ut eller längre. Det innebär ett stort och kostsamt produktionsbortfall. Det innebär ansträngningar på system som i slutändan också kan kosta liv. Och någonstans finns det en gräns för hur många konserter det är värt att avstå för att rädda ett liv. Särskilt om det livet ändå hade varit ganska kort.

Även svenska läkare kommer troligen tvingas välja bort patienter som under normala omständigheter hade kunnat räddas. I vanliga fall kan en läkare fokusera på patienten framför sig och utgå från att kollegor tar hand om övriga patienter. De svåra prioriteringarna sker på högre nivå. Men de sker, och de kostar liv och lidande. Mer resurser till ungas psykiska ohälsa skulle förebygga både ångest och självmord. Resurser som vi inte skjuter till eftersom vi hellre opererar gråstarr. Det kanske är rimligt, men det är ett val. Som samhälle väljer vi också varje år att begränsa kostnaderna för vården för att vi som är friska ska ha ett rikare och roligare liv.

Bör göra uppoffringar

Vi bör göra stora uppoffringar för att minska den sjukdom och död som COVID-19 kommer att orsaka. När vi gör dem bör vi vara klara över att det är uppoffringar. I bästa fall kan vi sedan göra motsvarande uppoffringar för att minska den sjukdom och död som orsakas av fattigdom och miljöförstörelse.

På kort sikt står nu vårt val mellan olika typer av kostnader. På lång sikt kan också sättet vi hanterar våra val på ha viktiga konsekvenser. Om vi väljer medvetet och transparent kan vi lättare lära oss av den svåra processen. Det är inte omöjligt att karantän och social distansering hjälper oss att bättre uppskatta det vi har av materiell standard och mänskliga relationer. Även förlust och sorg kommer med sina lärdomar. Ett hoppfullt scenario är att pandemin och dessa många kostnader ger oss både större vilja och bättre strategier för att möta andra globala utmaningar.

Kalle Grill, universitetslektor i filosofi Umeå universitet