På nätet sker en allt snabbare nedmontering av allas vår demokrati. På ytan ser det ut som en myllrande härlig yttrandefrihet när vi skriker oss blåa online och tycker olika om att Jens Ganman blev årets svensk eller om Hanif Balis provokationer.
Debatten aktualiserades efter att ledarskribenten Ivar Arpi gick ut och berättade om de hot och det hat som han drabbas av. En vardag som många offentliga personer känner igen sig i och som är oacceptabel.
Livsluften finns i hatet
Det sker också bland de dryga 36 000 fritidspolitikerna i Sverige. Halva den svenska befolkningen är engagerad i det svenska civilsamhället i olika organisationer. Även de utsätts, kartläggs och attackeras online.
I diskussionen om Arpis text och i kommenterar hos bland annat advokaten Anne Ramberg och journalisten Jörgen Huitfeldt missar man, enligt mig, huvudpoängen, om att livsluften finns i hatet.
Ramberg pekar på Arpis egen skuld när hans digitala svans går till attack mot motståndare. Det är visserligen en rimlig invändning. Man har ett ansvar för vad ens text används till och det är uppenbart att många medvetet flirta med hatsvansen. Jörgen Huitfeldt manar till reflektion med 30-talsreferenser och undrar om man verkligen är beredd att imorgon ”skörda det ni sår idag”. Han uppmanar oss att bete oss vuxet. Men dem han talar till vill ju inte det.
Ramberg pekar på Arpis egen skuld när hans digitala svans går till attack mot motståndare. Det är visserligen en rimlig invändning. Man har ett ansvar för vad ens text används till och det är uppenbart att många medvetet flirtat med hatsvansen.
De krafter som agerar online i dag är, mer än något, beredda att ”skörda det de sår”. Elakheterna är drivmedlet för uppmärksamhet. Detta är en medveten politisk digital strategi som har använts, främst av högerpopulistiska debattörer och opinionsbildare för att tysta meningsmotståndare.
Därför blir det konstigt när en profilerad högerskribent nu skriver en text där han vill få det till att det är vänstern som har förstört det demokratiska samtalet.
Det var Sverigedemokraterna som var första partiet som omfamnade nätets destruktiva magi. De vände upp och ner på spelplanen. Kommentarssvärmar dök upp. Botarméer, som är svåra att genomskåda, tolkades därför som en folkvilja. Ju hårdare verbala attacker desto mer medieutrymme. När vi skriver 2020 har alla politiska läger kopierat den här formen av politiskt kampanjande.
Själv tycker jag att det är viktigare att fokusera på den större bilden. Nämligen att det mesta som sker nu är raka motsatsen till vad en demokratisk process som söker ett samförstånd och samexisterande är. Över hela världen sker en utveckling där internet och medieutvecklingen påverkar demokratin negativt.
Varje digitalt regisserad attack mot politiker, journalister och opinionsbildare är en pusselbit i ett långsiktigt arbete för att krossa det man ser som verklighetsfrånvända elitistiska politiker och medier.
För att markera att man har fått nog har det blivit vanligt att deklarera att man lämnar de sociala plattformarna. Men det ser jag som ett kontraproduktivt skådespel. En sådan offerkofteroll blir bara en seger för de som vill nedmontera det fria åsiktsutbytet. Kvar blir de som förstått att detta är vägen till politisk makt från första början.
Det är också därför väljarbarometrar som visar att Sverigedemokraterna är det största partiet skrämmer på ett annat sätt än om S eller M varit det största partiet. För vad händer i framtiden om ett parti kommer till makten som frodats i en demokratisk process som är en chimär. För även om nu alla andra politiska krafter och partier att härmat dem vet också alla de som levt i den verklighet Arpi beskriver att något har hänt i samhället som är oroande.
Medierna förstår inte
Samordnade kollektiva aktioner online är politiska vapen som är effektiva mot en trögrörlig demokrati och okunniga journalister. Massretweetande, fejkprofiler och uppröstningar av inlägg på forum som speglar en falsk verklighet. Exempel på detta är när ett hotell i Stockholm fick urusla betyg för att ha tillåtit Sverigedemokraterna att ha en gala där. Det senaste exemplet är reklamfilmen som SAS drog tillbaka efter att ha fått massiv kritik för att vara "anti-skandinaviskt."
Och medierna förstår inte vidden av hur den digitala vapenarsenalen används. Det sker synligt framför våra ögon men vi missar att vi själva blir redskap för olika politiska agendor. Vi sväljer alla onlinebeten.
Sätt dig på händerna
Efter dagar av nonsensdebatter och evighetsdiskussioner om vad som egentligen sades i en tweet har de som ville att din tid, energi och kraft skulle läggas på detta vunnit.
Vi höjer tonen och får en känsla av gemenskap när vår ilska får retweets. Hatet online får oss dag för dag att gemensamt sluta tro på demokratin. Och varandra.
Lösningen för dig som privatperson är att sätta dig på händerna och strunta i att Jens Ganman blir årets svensk.
Brit Stakston, mediestrateg och författare