Omläggningen av den svenska migrationspolitiken har inneburit att många grupper som tidigare fått uppehållstillstånd nu istället efter långa handläggningstider får avslag, eller i bästa fall villkorade tidsbegränsade uppehållstillstånd. Gruppen som kom som ensamkommande 2015 har drabbats konkret och mycket hårt av detta, skriver debattörerna.
Omläggningen av den svenska migrationspolitiken har inneburit att många grupper som tidigare fått uppehållstillstånd nu istället efter långa handläggningstider får avslag, eller i bästa fall villkorade tidsbegränsade uppehållstillstånd. Gruppen som kom som ensamkommande 2015 har drabbats konkret och mycket hårt av detta, skriver debattörerna.

När ska ni politiker ta ansvar för kaoset ni skapat?

Svensk migrationspolitik göder gängkriminalitet, utanförskap och segregation. Den göder ett allt snabbare framväxande parallellsamhälle. Efter 2015 års omläggning av migrationspolitiken har den här utvecklingen tilltagit. När man hade kunnat agera ansvarstagande och skapa ordning och reda i migrationspolitiken har man gjort precis tvärtom, skriver bland andra Matilda Brinck Larsen, Frivilligorganisationen Agape Göteborg.

ANNONS
|

Vem bär ansvaret för migrationspolitiken, politiker – ni eller migranterna? Oviljan att ta politiskt ansvar för situationen har skapat det kaos vi befinner oss i.

Omläggningen av den svenska migrationspolitiken har inneburit att många grupper som tidigare fått uppehållstillstånd nu istället efter långa handläggningstider får avslag, eller i bästa fall villkorade tidsbegränsade uppehållstillstånd. Gruppen som kom som ensamkommande 2015 har drabbats konkret och mycket hårt av detta. Efter beslut i första instans i asylprocessen har de fråntagits hjälp och stöd i form av boende, socialsekreterare, god man, kontaktperson med mera. Kommunen har frånsagt sig allt ansvar för dem utifrån socialtjänstlagen och staten har erbjudit minsta möjliga fortsatt stöd.

ANNONS

Erbjuder inte stöd

Gruppen har haft rätt att fullfölja utbildningar de påbörjat under asylprocessen, utbildningar i den ort där kommunen placerat dem men där varken kommun eller stat (i form av Migrationsverket) kan erbjuda boende och stöd. Istället har de hänvisats till att flytta till Migrationsverkets anläggningsboenden någon helt annanstans, eller finna boende på egen hand, så kallat EBO (eget boende), under resten av asylprocessen. Dock har frivilligkrafter runt om i landet organiserat sig och i bästa fall kunnat erbjuda enkla tillfälliga boendelösningar, eller så har de hänvisats till sina andra sociala nätverk vilka ofta utgörs av släktingar och andra landsmän som ställer upp med en extra madrass i sina hem.

Att komma in på rätt utbildning, klara den och efter det lyckas med att få en fast anställning inom sex månader är höga krav och förväntningar på en ung människa oavsett om man är ny i landet eller ej.

Även vid tillfälliga uppehållstillstånd såsom utifrån den så kallade gymnasielagen är stödet från det offentliga minimalt. Villkoren är många, snåriga och svårförståeliga till och med för välutbildade människor, med svenska som modersmål. Att komma in på rätt utbildning, klara den och efter det lyckas med att få en fast anställning inom sex månader är höga krav och förväntningar på en ung människa oavsett om man är ny i landet eller ej. Att klara det utan vägledning, stöd och ett stort kontaktnät i det närmaste omöjligt.

Vi ser nu fler och fler vars avslagsbeslut vinner laga kraft och som förväntas lämna landet efter dryga fem år. En del gör det, men väldigt sällan för att återvända till det land de lämnat. Istället beger de sig ut i Europa till ett land för att pröva sin asyl på nytt, eller åka till ett land de anses tillhöra men där de aldrig varit, vilket är situationen för många afghaner uppväxta i Iran. För den somaliska gruppen är situationen än mer besvärlig då Somalia inte har något utlämningsavtal och inga utvisningar dit kan verkställas. Istället blir de kvar i Sverige med gränspolisens goda minne utan rättigheter, utan möjlighet till jobb, studier eller försörjning på legalt sätt.

ANNONS

Är det ens ansvar?

Hur länge ska vi släktingar och landsmän som ofta lever trångbott, under små ekonomiska omständigheter och i så kallat utsatta områden och vi små, hårt kämpande frivilligorganisationer ta ansvar för att de inte hamnar i kriminalitet, drogmissbruk, människohandel, svartarbete och i skuggsamhället utanför normen? Vi som i åratal nu, som medmänniskor och samhällsmedborgare, har försökt stoppa denna utveckling. Har försökt inge hopp, framtidstro och känsla av delaktighet i samhället. Har försökt ta ansvar. Hur länge ska vi bära ansvaret? Är det ens vårt att ensamma bära?

Situationen göder parallellsamhället. Den skapar oro och kaos, inte bara för de direkt drabbade individerna utan för hela vårt samhälle. Anhöriga och frivilligorganisationer fortsätter att försöka släcka de bränder den politiska oviljan till vaket och handfast agerande tänder – hur länge ska vi stå ensamma i den kampen?

När ska ni se och ta ert politiska ansvar? På riktigt, nu och här?

Matilda Brinck Larsen Frivilligorganisationen Agape Göteborg

David Nilsson, Frivilligorganisationen Agape Göteborg

Yoonis Khalif Hassan Bergsjön SK

Mohamud Abdulkadir , Bergsjön SK

Samira Hussein, Unity for Community

Faisa Mohamed, Unity for Community

Hawa Yusuf, Jubba Familjeförening

Leyla Hassan, Jubba Familjeförening

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS