Trots att jag har arbetat som lärare i nästan 20 år och har en någorlunda bra inblick i samtliga av grundskolans ämnen har jag numera mycket svårt att hjälpa mina egna barn när de tränar på skolarbete hemma. Orsaken är att fysiska skolböcker nästan helt ersatts med datorer och digitala läromedel. Barn och ungdomar lämnas ensamma att navigera i dessa hemma när de exempelvis ska öva inför prov. Det är en övermäktig uppgift.
Samtidigt vet jag hur verkligheten i skolan ser ut idag. Den svenska skolan kostar mer pengar än någonsin men är samtidigt fattigare än någonsin på innehållsrika och åldersadekvata läroböcker. Lärarna får ofta själva konstruera kopierade häften som alternativ eller acceptera det “heltäckande digitala läromedlet” som någon annan beslutat om, oavsett kvalitet.
Jag försökte nyligen att hjälpa ett av mina barn att studera inför ett prov. Precis som i många andra kommuner har alla elever en dator var och tillgång till ett centralt beslutat digitalt läromedel som tillhandahåller digitala böcker i samtliga skolämnen. Någon lärobok finns inte att låna hem eftersom det inte finns tillräckligt många i skolan.
Att ta sig an en lärobokstext på 30-40 sidor är normalt en grannlaga uppgift för en ungdom i de tidiga tonåren. Det krävs en genomtänkt pedagogisk struktur, åldersadekvat text, en god överblick för läsaren men samtidigt ett gediget ämnesinnehåll. I det digitala läromedlet saknas överblicken över textens omfång och i stället tvingas läsaren att klicka 25-30 gånger för att ta sig mellan de olika kapitlen i ämnet. Läsaren måste hela tiden scrolla i texten som bryts av bilder i tid och otid. Jag noterade att språket i det här läromedlet inte var åldersadekvat utan snarare avancerat, men att innehållet var torftigt och nedbantat i relation till det provet skulle handla om. Min son höll nästan på att ge upp läsningen, redan innan han hade börjat, på grund av den bristfälliga strukturen.
När min son till slut hade kommit igång med läsningen kunde jag inte låta bli att tänka på alla skolbarn och ungdomar runt om i landet som inte har turen att ha resursstarka vårdnadshavare som kan hjälpa till att klippa ihop läromedel
För att hjälpa till kände jag mig tvungen att kopiera alla 25-30 delkapitel, klistra in i ett dokument, formatera texten samt skriva om delar själv så att texten blev läsbar och möjlig att använda. Sedan skrev jag ut texten på papper då det helt enkelt är bättre för ungdomar att läsa på papper än på skärm när de ska lära sig ett ämnesinnehåll. Jag vill poängtera att ingen del av min frustration kring detta är riktad mot lärarna utan mot ett skolsystem som prioriterar bort fysiska böcker.
När min son till slut hade kommit igång med läsningen kunde jag inte låta bli att tänka på alla skolbarn och ungdomar runt om i landet som inte har turen att ha resursstarka vårdnadshavare som kan hjälpa till att klippa ihop läromedel. Varför tillåter vi djupläsning att bli en klassfråga? Vidare undrar jag varför svensk skola betraktas vara så rik att vi har råd att köpa datorer och digitala licenser till alla elever, men samtidigt så fattig att vi inte har råd att köpa in en historie- eller biologibok till alla elever?
Varför tillåts 1-1-satsningar (en dator per elev) genomföras på kommunnivå på bekostnad av de fysiska läromedlen ute i de enskilda skolorna trots att vi vet att analog läsning leder till mer djupläsning medan digital läsning främjar översiktsläsning? Hur kan heltäckande digitala läromedel köpas in centralt i kommuner och förväntas hålla god kvalitet i samtliga ämnen när vanliga läroböcker från ett och samma förlag inte förväntats göra det?
Svaren på frågorna har en gemensam nämnare. Digitaliseringen av skolan ses som en helig Graal som ska ersätta snarare än komplettera, förbättra och förstärka. Det moderna ska in och det omoderna ut oavsett kvalitet. Skolpolitiska beslut, myndighetsstrategier och prioriteringar i kommunernas budgetar kan de senaste decennierna ses som ett gigantiskt bokbål av fysiska läromedel i digitaliseringens namn. Men besluten är tagna och tas fortfarande på skakig grund. De bygger i många fall på tron att barn rustas för ett snabbt föränderligt samhälle genom att utsättas för förändring av olika slag och i det utveckla påstådda framtidsförmågor. Snarare borde vi bygga upp en gemensam bas av kunskaper och värden som kan möta förändring åt vilket håll framtiden än väljer att svänga. Eller “den svåra konsten att veta tillsammans” som idéhistorikern Sverker Sörlin uttryckte sig om bildning.
Samverkan mellan hem och skola har trots fler kontakter paradoxalt nog blivit sämre när de avgränsade saker vi gemensamt samlas kring blivit färre.
Det borde vara självklart i Sverige 2022 att varje elev får en lärobok i de teoretiska skolämnena varje år där de kan stryka under, anteckna och läsa så ofta de önskar. Inte minst skulle de underlätta för oss vårdnadshavare att få inblick i skolans innehåll och hjälpa våra barn. För att det ska kunna bli verklighet behövs en enorm satsning på fysiska läromedel hela vägen från skolpolitiken ned till golvet där de unga, lärarna och vårdnadshavarna väntar.
Nicklas Mörk, pappa och lärare