Historikern Lars Trädgårdh har fått regeringens uppdrag att ta fram en svensk kulturkanon. I mars går arbetet igång. Det grekiska ordet kanon betyder rättesnöre eller regel och har kyrklig bakgrund. En av flera kanonprocesser rör den katolska kyrkans kyrkosynoder där påve och biskopar slår fast vilka texter som ska inkluderas eller exkluderas i den heliga skrift.
Jag föreställer mig att processen med den svenska kulturkanonen kommer likna katolska kyrkans synoder. Trädgårdh kommer vara påven som leder biskoparna/utredarna och utför en handpåläggning som slår fast vad som ingår i en svensk kulturkanon och vad som vrakas.
Kommer handpåläggningen att fungera? Blir det som utredningen välsignar som kanon heligt, ett rättesnöre för svensk kultur i framtiden?
Förstå vad som gäller
Kulturministern hoppas det. För ministern är en kulturkanon ett inkluderingsverktyg, ungefär som en klädkod inför en fest. Kanonen/klädkoden ska underlätta för de som ännu inte tillhör gemenskapen att förstå vad som gäller, för att kunna anpassa sig och känna sig eller bli välkomna. För de som tillhör gemenskapen vet redan hur de förväntas klä sig för att passa in – med eller utan utskriven kod.
Risken är att klädkoden blir så snäv att den i stället exkluderar. Tänk om den upplevs som trång, i material som kliar och skaver, med inpyrda dofter från tider vi inte vill uppleva igen? Och får man komma in på festen även om man inte följer koden?
För museerna i Sverige är kulturkanonen utmanande. På många vis skapar vi sedan hundra år tillbaka en kulturkanon i det dagliga arbetet. Vi samlar in, analyserar, sorterar, lyfter fram, väger och mäter och tillskriver medvetet eller omedvetet saker och händelser värden. Vissa saker pekas ut som viktigare än andra i en löpande process av professionella, ämnesspecifika och forskningsbaserade tolkningar.
Det paradoxala är att en kanon som betonar föränderlighet blir mer trovärdig samtidigt som den devalverar sin helighet och därför riskerar att förlora sin styrande verkan
På så sätt finns det naturligtvis redan en kulturkanon, även om Trädgårdh inte formulerat och sanktionerat den. Att den inte har etiketten Statens kulturkanon utesluter inte att den verkar sorterande, kategoriserande och styrande.
Kommer vi bjudas in oss till utredningen? Hur ska vi i så fall svara?
Det jag ser som avgörande är om kulturkanonen blir ett verktyg för inkludering eller exkludering. Trots kulturministerns tydliga vilja att skapa en inkluderande kanon är båda utfallen ungefär lika troliga, särskilt med tanke på den dubbla politiska armlängden.
Om Trädgårdh vill skapa en kulturkanon som verkar exkluderande ska han bygga den runt traditionella värderingar. Den ska gärna prioritera kultur av svenska män ur majoritetssamhället på bekostnad av kulturskapare som utmanat maktpositioner baserade på kön, klass och ursprung. Den ska betona de enskilda genierna på bekostnad av processer och bredd. Maximal exkludering skapas om kanonen inte kan ändras.
Löpande processer
En inkluderade kanon bygger på insikten att det som är viktigt för vår självförståelse i dag kan vara helt ointressant för våra barns identitet. Den lyfter fram motstridiga, oförutsägbara processer och de maktspel som föregår all förändring. Den synliggör att historiska företeelser, skeenden och tankegods inte är vägvisare för hur dagens liv bör levas och den görs om i löpande processer.
Det paradoxala är att en kanon som betonar föränderlighet blir mer trovärdig samtidigt som den devalverar sin helighet och därför riskerar att förlora sin styrande verkan. I denna paradox ligger en kulturkanons stora utmaning.
Vid samtal med kollegor om huruvida museerna ska vara med eller ej är bilden splittrad. Finns det en risk att museerna med sin höga trovärdighet kidnappas och blir ett redskap för de nationalistiska strömningar som står bakom idén om en exkluderande kanon? Eller kan vi vara en kraft som påverkar arbetet så att kanonen blir ett redskap för inkludering och integration?
Kollektiv gäspning
Och är en kanon alls möjlig – vem lyssnar på en påve i dag? Vår tid definieras av en uttalad skepsis mot experter och ombud som hävdar tolkningsföreträde, så trots viljan att kanonisera, att göra en handpåläggning, är det mest troliga att den här kanonprocessen slutar med en kollektiv gäspning, som den gjort i Danmark. Där menar museikollegorna att listan som den danska utredningen landade i snart glömdes bort. Det blev en skåderätt, danskans ord för skådebröd.
Så då kanske museerna kan fortsätta med sitt pluralistiska, långsamma och långsiktiga kanonarbete utan att allt för mycket tänka på huruvida vi ska vara med eller stå utanför den här utredningen.
Niklas Cserhalmi, ordförande Sveriges Museer