När kriget i Ukraina bröt ut öppnade tusentals svenskar omedelbart sina hem för flyende barn och kvinnor från Butja, Mariupol, Odessa och Kiev. Andra samlande in kläder, mediciner, skyddsvästar, hygienartiklar och ordnade själva transport till krigsdrabbade platser med ofattbart stora behov av hjälp.
Samtidigt så har en del av den svenska befolkningen förstås hela tiden intagit en mer distanserad hållning och drygt fem månader in i kriget verkar denna grupp växa. Många bortser eller underskattar det hot kriget mot Ukraina innebär också för Sverige. Det kan vara svårt att ta in att de ukrainare som nu gräver fram liken av sina föräldrar, syskon och barn ur ruinerna av biografer, sjukhus och skolor alldeles nyligen levde vardagsliv som liknade våra. Den alltmer utbredda likgiltigheten och passiviteten tar fokus från hur det svenska samhället kan förbättra stödet till Ukraina. Ingen talar om det uppenbara: Vårt mottagande av krigsdrabbade ukrainare är uselt. Behandlingen av ukrainska flyktingar är okunnig, förnedrande och självdestruktiv.
Tillämpa sina yrkesfärdigheter
Under våren 2022 har det strömmat välutbildade kvinnor i arbetsför ålder till Sverige: ingenjörer, läkare, programmerare, psykologer, pedagoger och balettdansörer eller kvinnor med gedigen erfarenhet av serviceyrken och hantverk såsom restaurangpersonal, frisörer och skräddare. Alla vill bygga upp Ukraina och nyttja tiden utomlands på bästa sätt genom att tillämpa sina yrkesfärdigheter i Sverige. Här hamnar de dock omedelbart i ett moment 22. De får lov att arbeta men kan inte få något jobb utan att behärska svenska, ett språk som de dock inte kan få offentligt finansierad undervisning i. Dagersättningen uppgår till 57–71 kronor såvida man inte har boende i Migrationsverkets regi vilket ger en ersättning om 50 kronor om dagen. För den som har medföljande barn finns ett tillägg om sju kronor per barn, det vill säga ett belopp som understiger snittkostnaden för en blöja i Sverige. Beslut om dagersättning kan också dröja, ibland upp till tre månader samtidigt som inflationen skenar.
Dessa hinder skulle kunna betraktas allvarliga problem bland svenska beslutsfattare. Regeringens agerande styrs dock helt och hållet av en rädsla för att den asyl- och flyktingpolitiska situation som rådde 2015 ska upprepas. Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman har varnat svenska privatpersoner som upplåter sina hem till ukrainska flyktingar. I mars förklarade han med stöd av Polismyndigheten att ukrainska kvinnor riskerar att bli offer för människohandel för sexuella ändamål till synes helt obrydd om den stereotypa sexualiserade syn på kvinnor från det forna östblocket som präglat den svenska debatten sedan 1990-talet och som är väl belagd i forskning på området. Det stämmer till eftertanke att sådana varningar inte har riktats till unga kvinnor från Afghanistan och Syrien.
Regeringens agerande styrs dock helt och hållet av en rädsla för att den asyl- och flyktingpolitiska situation som rådde 2015 ska upprepas.
Miljontals kronor har satsats på att ta fram informationsblad på ukrainska om farorna med prostitution. På landets flyktingboenden ligger de kvarlämnade i drivor. De ukrainska kvinnorna vet vad prostitution är, själva har de alla möjliga arbeten. Om de medel som läggs på information om självklarheter i stället hade använts för att höja dagersättningen kanske de skulle ha råd med blöjor.
Många svenska politiker missar en viktig poäng. Dagens kvinnliga flyktingar från Ukraina skiljer sig i flera avseenden från tidigare grupper, inte minst när det gäller utbildning och arbetslivserfarenhet. Många av de som stångat pannan blodig mot det stelbenta svenska regelverket åker till länder som Polen och Tyskland. Andra söker sig till en svart arbetsmarknad med risk för olika typer av utnyttjanden vilket får varningarna för människohandel för sexuella ändamål att framstå som ett extra osmakligt hyckleri. Därmed går Sverige miste om begåvad arbetskraft vars utbildning inte har kostat skattebetalarna en endaste skattekrona.
Vi kräver att ansvarig minister Anders Ygeman:
- Respekterar kompetensen hos arbetsföra och kapabla yrkesmänniskor.
- Inte dömer starka människor till passivitet på flyktingboendena med psykisk ohälsa som följd.
- Ger välutbildade ukrainare grunder i vardagssvenska och SFI för att kunna plocka upp språket på praktikplatser.
- Låta svenska familjer som öppnade sina hem för flyende ukrainare få rätt till ersättning som täcker extra kostnader.
- Ger stödsamtal när vanor och rutiner krockar i ett stor hushåll i värdfamilj.
- Låt ukrainska sjuksköterskor och läkare (under tiden intyg valideras) avlasta i vårdkrisen.
- Reglera dagersättningen efter dagens priser på basvaror.
För att genomföra sådana enkla förändringar krävs smidiga och flexibla organisationer, modiga och mänskliga beslutsfattare. Och framför allt insikt och tacksamhet att ukrainare kämpar inte bara för sitt land utan också för vårt. Vad händer om inte Ukraina vinner? Vem står på tur? Nästa gång kan det vara vi som är på flykt.
Olga Granlöf, socionom uppvuxen i Ukraina, volontär och stödperson till Ukrainska flyktingar, suppleant i valnämnden för Centerpartiet Uppsala
Steffen Weckner, civilingenjör samt volontär och stödperson till Afghanska och Ukrainska flyktingar, ordförande i valberedningen för Centerpartiet i Uppsala
*skriver som privatpersoner