Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Trots min möda väljer Migrationsverket att förbise all kärlek som lyser upp papperssidorna. Därför måste min man stanna i Kurdistan och jag vara ensam i Sverige, ännu en jul, skriver Katarina Viberg. Bild: Privat, Vilhelm Stokstad/TT

Migrationsverkets beslut står i vägen för gränslös kärlek

För Migrationsverket finns inga nyanser, inga mellanrum, endast en fyrkantig låda där vi trängs in i och tvingas acceptera att mångfalden och friheten är ett minne blott, skriver Katarina Viberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag iakttar utredaren på Migrationsverket. Hennes långa naglar far över tangenterna i en rasande fart och jag sitter tyst och väntar på nästa fråga. Hon riktar blicken med de påklistrade ögonfransarna emot mig och frågar om vår åldersskillnad.

Hennes fråga förvånar mig inte. Fler än hon undrar hur det känns att vara gift med en yngre man. Det är så det ser ut i samhället, samhällsnormen säger att kvinnan inte skall var äldre än mannen. Ju fler år som skiljer, ju högre höjs ögonbrynen på mottagaren.

Fast i traditionella normer

Migrationsverket har satt på sig de kritiska glasögonen, fast i de normer som sedan länge ligger som en våt filt över oss alla, enskilda och myndigheter. Jag svarar att vi inte ser vår åldersskillnad som ett problem i vår relation.

Naglarna far över tangentbordet igen. Slagen får mig att spänna kroppen. Det känns som om jag gör något fel och jag granskar utredarens sammanbitna ansikte. Hennes mun öppnas igen och samtalet fortsätter om åldern. Jag börjar skruva på mig, känner hur obehaget river runt i kroppen. Svarar lydigt på ännu en fråga om åldersskillnaden och känner ännu mer att jag gör något fel. Hennes naglar slår så hårt på tangenterna att jag knappt hör mina egna tankar.

Hon släpper inte taget om det faktum att jag är äldre än min make. Det går inte att undvika hennes uppfattning om att det är fel.

Blicken vänds mot mig igen, denna gång med en rynka mellan ögonen och hon skjuter iväg ännu en fråga om min och min makes ålder. Jag faller rakt ner i mörkret där jag sitter, nu full med skam- och olustkänslor. Hon släpper inte taget om det faktum att jag är äldre än min make. Det går inte att undvika hennes uppfattning om att det är fel. Jag svarar artigt som jag är lärd men vill bort från frågan eller snarare bort från alla de skamkänslor hon planterar i min kropp. Jag känner mig plötsligt som en pedofil som saknar all förmåga till sunt tänkande.

Utredaren stannar i ämnet om ålder och skillnad. Hon vill få mig att avslöja att jag har fel. Jag kan inte avslöja något sådant för min man och jag älskar varandra. Vi älskar varandra djupt och innerligt trots att jag är äldre. Vi väljer varandra varje dag. Vi slåss för vår kärlek för det är vi tvungna till.

Tvingas slåss mot fördomar

Det är inte bara åldern som skiljer oss åt, det är också våra nationaliteter. Jag är svensk och han är kurd. Att komma från ett muslimskt land och bli välkomnad i ett land fullt av fördomar tvingar oss att slåss för det som är Vi. Det är många stigman, tabun och normer som korsar vår väg. Jag valde honom och han valde mig på samma grunder som alla andra förälskade. Ändå måste vi försvara vår kärlek med näbbar och klor för att vi inte följer de traditionella mönstren.

Ändå måste vi försvara vår kärlek med näbbar och klor för att vi inte följer de traditionella mönstren

Jag går förvirrat från intervjun, nedtryckt och ledsen. Inser att utredaren valt en strategi för att hindra vår kärlek. Nu börjar en väntan på besked om min make skall få komma till mig. Jag ruskar av mig alla känslor av att ha blivit kränkt och lever på hoppet.

Avslag på lösa grunder

Hoppet dör i samma stund som brevet öppnas. I beslutet har utredaren med de långa naglarna bestämt att vi är gifta för att min make endast skall kunna beredas uppehållstillstånd i Sverige. Skenäktenskap står det på flera ställen och min värld rasar samman.

Min make visste inte vilket år min far lämnade jordelivet och därmed skall han stanna i Kurdistan och jag vara ensam i Sverige

Jag letar bland paragrafer och ord för att finna en förklaring och läser att vi har dålig kännedom om varandra. Min make visste inte när min far dog. Min far som dog långt innan vi träffades. Sorgen som jag för länge sedan lämnat bakom mig och aldrig pratar om längre har inte kommit på tal i alla våra samtal. Min make visste inte vilket år min far lämnade jordelivet och därmed skall han stanna i Kurdistan och jag vara ensam i Sverige, ännu en jul. Ännu en lång period.

Mellan raderna läser jag om åldersskillnadens betydelse och minns väl min intervju och den kränkning som drabbade mig. Vi har svarat samstämmigt på allt annat men min fars dödsår står i vägen för den kärlek vi känner till varandra. Jag vandrar runt i ett ensligt landskap, låter blåsten rufsa till mitt hår och låter reptilhjärnan önska att utredaren får en lika ensam, ledsam jul som jag. Det är den andra julen i rad som jag måste kämpa mig igenom för att min längtan är svår, tung och orättvis.

Förbiser kärleken

Jag skriver som en besatt för att knåpa ihop en överklagan som kan övertyga Migrationsverket om att vår kärlek är sann och djup. Jag skickar med två års kommunikation som visar att vi talar varje dag med varandra, från morgon till kväll. Det blir 3 000 papper med text på båda sidor. Där står vartenda samtal vi ringt, varje ord vi delat med varandra. Där finns all längtan, sorg och glädje som vi delar. Av integriteten finns inget kvar, jag blottar mig å det grövsta och lämnar ut det mest intima till en myndighet.

Trots min möda väljer Migrationsverket att förbise all kärlek som lyser upp papperssidorna

Trots min möda väljer Migrationsverket att förbise all kärlek som lyser upp papperssidorna. Åter igen slår verket fast att vår kärlek inte är äkta. Jag famlar i mörker, samlar kraft vid telefonen och anblicken av hans vackra blå ögon som varmt tittar in i mina gröna.

Jag gråter, tårar som aldrig vill ta slut. Och jag skäms över hur vi behandlar människor. Skäms för att vara en del av ett samhälle som våldför sig på kärlek. Jag var naiv i tron att kärleken kan se olika ut. För Migrationsverket finns inga nyanser, inga mellanrum, endast en fyrkantig låda där vi trängs in i och tvingas acceptera att mångfalden och friheten är ett minne blott.

Katarina Viberg, administratör Kungälvs kommun