Slutreplik
Hamnkonflikten, 21/6
I debatten om Göteborgs hamn tycks alla argument vara tillåtna. I sitt svar till mig skriver Ulrica Messing att problemet är att Hamnarbetarförbundet ”av olika skäl valt att stå utan avtal” men glömmer att det verkliga skälet till detta ”val” är att arbetsgivarsidan vägrat förhandla med dem! Vad de erbjudits är att acceptera de avtal Transport tecknat utan att själva få vara med och förhandla. Jag tror inte att Ulrica Messing själv skulle gå med på att köpa en begagnad bil där två andra personer i hennes frånvaro kommit överens om priset.
Hon ger också uttryck för sitt missnöje med arbetstidsreglerna i Stuveriavtalet. Det är hon fri att göra, men eftersom detta avtal sluts mellan hamnarnas arbetsgivare och Transport är det mycket märkligt att hon använder det för att slå mot Hamnarbetarförbundet. Hon fortsätter med att beskylla mig för att vara ohistorisk eftersom jag inte tar upp tidigare konflikter i hamnen. Även detta är märkligt. Att Hamn 4:an har haft konflikter kring frågor som skyddsverksamhet och arbetstider även med andra företag än APMT är inget unikt i den fackliga världen. Att försvara medlemmarna och deras arbetsvillkor är liksom själva poängen med en fackförening och det leder då och då till konflikter. Att inte känna till detta är milt uttryckt ohistoriskt. Det jag påpekade var att i de delar av Göteborgs Hamn där Hamnarbetarförbundet organiserar den överväldigande majoriteten men där andra företag än APMT ansvarar för verksamheten fungerar det, med hennes egna ord, ”lysande”. Att då inte inse att det är APMT som är problemet är minst sagt underligt. Messing borde heller inte vara obekant med att fackförbundet Unionen i fjol lade ner sin klubb på APMT eftersom de inte orkade med att bli överkörda av bolaget gång på gång. Eller tror Messing att även detta är Hamn 4:ans fel?
Arbetsgivarna har aldrig tyckt om fackföreningar, i synnerhet inte sådana som sätter sig upp mot bolagens diktat – det Messing kallar ”att leda och fördela arbetet”. Det som stör Messing och alla andra som nu svingar vilt i ledarspalter och debattartiklar är att Hamnarbetarförbundet är ett medlemsstyrt fack som företräder sina medlemmar på ett effektivt sätt. Men tvärt emot den bild som nu sprids av Hamn 4:an som en grupp oansvariga bråkmakare har de kombinerat sin stridbarhet med en omsorg om verksamheten. Tillsammans med de olika arbetsgivarna har de under decennier tagit fram mängder av specialanpassade, kundanpassade och flexibla scheman för att få den svårplanerade verksamheten i hamnen att fungera. I Messings svar låter det som om det krävs förhandling varje gång någon ska arbeta efter klockan 16.00. Det är helt enkelt inte sant, de flesta hamnarbetare jobbar kvällar, nätter och helger i sina ordinarie scheman, vilket också är skälet till att APMT:s lockout mot arbete på kvällar och nätter slagit så hårt. Hamn 4:an har dessutom alltid varit med och förvaltat det unika blixtsystemet där tvåhundra arbetare finns tillhands och ger företagen en väldig flexibilitet. Allt detta har dock byggt på ömsesidighet och problemen har uppstått när maktfullkomliga chefer vägrat att inse detta och trott att de kunnat leda genom att ge order.
Detta och mycket annat hade varit lätt för Messing att ta reda på om hon någon gång under sin tid som ordförande i Göteborgs Hamn gjort sig omaket att prata med fackliga representanter och inte nöjt sig med att upprepa APMT:s och arbetsgivarorganisationernas propaganda. Vilket är ett rimligt krav att ställa på den som ska representera Göteborgs kommun i hamnbolaget.
Lars Henriksson
metallarbetare