Den lilla (endast cirka 1 000 man) amerikanska kontingenten som stöttat kurderna har räckt som en garant för att Turkiet skulle hålla sig på sin sida av gränsen, att Syriska armén skulle hålla sig borta och IS bekämpas effektivt. Allt detta kastades över ända på ett par dygn och åratal av idogt säkerhetsarbete har nu gått om intet.
En mer strategisk förlust är den amerikanska trovärdigheten i regionen. Det hafsiga och brådskande sätt på vilket de amerikanska trupperna drogs bort från gränsen mellan Syrien och Turkiet (med illa dold skadeglädje beskrivet av ryska journalister som medföljde syriska trupper till Manbij) blev en signal att USA, under Trumps administration, inte har något intresse av att på allvar konfrontera vare sig Ryssland eller det iranska ständigt ökande destruktiva inflytandet i Syrien. Båda länder som direkt har bidragit till blodbadet i Syrien och sett till att Bashar al-Assads regim kunnat överleva.
Motsatt effekt
Förräderiet mot kurderna – de mest effektiva stridskrafterna i kriget mot IS – förvärrades än mer av det avtal om eldupphör i fem dygn som USA och Turkiet förhandlat fram, då det i princip ger Erdogan det han hela tiden eftersträvat, nämligen kontroll över en bred syrisk zon och krossandet av en självständig kurdisk politisk administration.
Utöver Turkiet är vinnarna i detta på nytt uppblossade krig president Assad, Ryssland, Iran och på sikt även IS
Utöver Turkiet är vinnarna i detta på nytt uppblossade krig president Assad, Ryssland, Iran och på sikt även IS. Alla är de parter i det inbördeskrig som har slitit sönder Syrien under de senaste åtta åren med cirka en halv miljon döda, varav de flesta civila och där halva befolkningen är interna flyktingar och minst fem miljoner flyktingar utanför Syrien.
Turkiet har hela tiden haft krossandet av kurderna som övergripande mål. Den nuvarande invasionen har aviserats under lång tid och kan inte rimligen överraska någon. Om Erdogan lyckas i sin ambition att lägga under sig och kontrollera den ”säkerhetszon” han säger sig vilja upprätta i nordöstra Syrien, har han skaffat sig ett utmärkt förhandlingsläge inför kommande diskussioner med sina ryska och syriska kollegor.
Pest eller kolera
Syrien under president Assad har i och med den turkiska invasionen på mycket kort tid återvunnit kontroll över nästan hela Syrien. Det snabba och brutala övergivandet av de syriska kurderna, igångsatt av ett telefonsamtal och en tweet från president Trump, gav den kurdiska administrationen i Rojava valet mellan pest och kolera; antingen en uppgörelse med president Assads auktoritära och blodbestänkta regim, eller riskera att totalt krossas av den turkiska militären, stödd på syriska milisförband. Man valde Assad i en förhoppning att åtminstone kunna rädda något av den politiska struktur som byggts upp. Assad är nu därför närmare en total seger i kriget än han någonsin varit tidigare.
Ryssland kan nu än mer befästa sin roll som den nya kungamakaren i regionen, och detta främst tack vare att USA frivilligt och under lång tid börjat dra sig ur en mer aktiv Mellanösternpolitik
Men Assads regim hade störtats utan stöd från Ryssland och Iran. För Putins Ryssland har det amerikanska återtåget i nordöstra Syrien varit en politisk gåva och Ryssland kan nu än mer befästa sin roll som den nya kungamakaren i regionen, och detta främst tack vare att USA frivilligt och under lång tid börjat dra sig ur en mer aktiv Mellanösternpolitik.
Trump har stärkt Irans chanser
Budskapet är att Ryssland med mycket små medel (styrkan hos en enda amerikansk hangarfartygsgrupp är större och mer effektiv än vad Ryssland har på plats i Syrien), kan styra och influera både politiska och militära skeenden i Syrien. Budskapet är också att medan USA under Trump inte är att lita på, så ställer Putin upp för sina allierade.
Trumps agerande i Syrien har i ett slag gett den iranska strategin betydligt större chans att lyckas
Iran hade redan innan kriget i Syrien bröt ut en långsiktig plan för regionen. Assads Syrien utgjorde hela tiden en viktig strategisk bit i det pusslet. Med hjälp av shiamiliser från Irak, Afghanistan, Pakistan och Libanon kunde Iran förse Assad med de trupper han behövde för att hänga kvar vid makten tills ryskt flyg slutligen krossade motståndet. Trumps agerande i Syrien har i ett slag gett den iranska strategin betydligt större chans att lyckas.
Fler IS-återvändare
Slutligen har IS fått en ny frist att bygga upp en form av struktur i Syrien och västra Irak som den amerikanska militären i samarbete med kurderna förhindrade eller åtminstone försvårade. Det kan understrykas att IS har fler stridande än de hade när kalifatet utropades 2015 och flera tusen av dessa finns kvar i Syrien och Irak. I det kaos som den snabba lägesförändringen skapat, har IS ånyo fått en chans att stärka sin närvaro. Det har redan kommit rapporter om både IS-krigare och anhöriga som lämnat de läger eller fängelser där de befunnit sig.
För Europa inklusive Sverige betyder detta en ökad risk för att stridstränade islamister ska återvända
För Europa inklusive Sverige betyder detta en ökad risk för att stridstränade islamister ska återvända. Att striderna i Syrien inte skulle påverka oss i Europa är en chimär, som förhoppningsvis inga seriösa regeringar och säkerhetstjänster i Europa låter sig luras av.
För att överhuvudtaget kunna stabilisera situationen, åtminstone på kort sikt, är det nödvändigt att amerikanska trupper blir kvar i den form de nu har, att stödet till kurderna bibehålls och att turkiska trupper och turkisk-stödd milis tvingas bort från syriskt territorium. Alternativet är än mer våld och kaos.
Magnus Norell, Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy, Washington DC. Senior Policy Advisor vid the European Foundation for Democracy, Bryssel.