Med men uttrycks en motsättning mellan leden på ömse sidor om konjunktionen. I grammatikboken står det att men är en adversativ konjunktion som uttrycker motsättning eller inskränkning.
På senare tid har men börjat användas på diverse andra sätt, till exempel i intervjuer. Journalisten säger: ”Fantastisk match du gjorde i dag”, och spelaren svarar: ”Nej, men det gick rätt bra”. Vad då nej, vad då men?
Därutöver har men i uttrycket men också börjat användas i ett par tvåledade konjunktioner, nämligen både a och b och dels a, dels b.
Både–och har sedan åtminstone 30 år fått konkurrens av mönstret både–men också: Han gillar både att laga mat och att läsa romaner eller Han gillar både att laga mat men också att läsa romaner.
Dels–dels har samtidigt fått konkurrens av dels–men också: Vi läser om kriget dels i tidningen, dels på nätet eller Vi läser om kriget dels i tidningen, men också på nätet. Exemplen är många i både tal och skrift, och det är främst både–men också som uppmärksammas.
Det är värt att notera att det är fullt möjligt att ta bort både och dels i de två exempelmeningarna. Det ger meningarna Han gillar att laga mat men också att läsa romaner och Vi läser om kriget i tidningen men också på nätet.
Liknande meningar med men också har länge varit vanliga. Följande litterära exempel är drygt hundra år gammalt: ”bråddjupen blottades men också den säkra stigen”. Här markerar men också en tydlig motsättning. I följande exempel från samma tid är motsättningen inte alls lika tydlig: ”hon var sin moders barn men också sin faders”. I det sista exemplet kan men också ersättas av och även utan märkbar betydelseskillnad.
Ett tidningsexempel från 1965: ”ordförande i Göteborgs plåtslagarmästareförening men också styrelseledamot i Göteborgs hantverks- och industriförening”. Här är det väldigt svårt att hitta någon motsättning. Men också kan utan vidare ersättas av och eller och även.
Min tolkning är att men också utvecklats till en ny konjunktion i svenskan, en konjunktion vars betydelse och funktion ligger mycket närmare och än men. Det är mer ’också’ än ’men’ i men också. Det är den här konjunktionen som förekommer i nybildningarna både–men också och dels–men också.
Det knepiga är alltså att men också numera ofta används även där det inte föreligger någon motsättning mellan leden. Detta är ett nytt fenomen i språket, men också något som irriterar ett och annat känsligt öra.