Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Paulina Neuding. Bild: Linda Broström
Paulina Neuding. Bild: Linda Broström

Medier måste sluta tona ned brottsliga handlingar

Medier ska givetvis förhålla sig kallt och sakligt till de mest fasansfulla våldsdåd. Men att välja en omskrivning som leder människors tankar i fel riktning är något helt annat, skriver Paulina Neuding.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

"En man har förts till sjukhus med stickskador efter att han försökt avvärja ett inbrottsförsök i Västerhaninge söder om Stockholm. Enligt polisen ska två misstänkta gärningspersoner ha försvunnit från platsen i en bil. "

Jag läste nyheten när den kom en lördag kväll i november, och konstaterade att bakom uttrycket ”stickskador” – som för tankarna till en sticka i foten eller ett blodprov i fingret – numera kan dölja sig det råaste tänkbara våld.

Så var det också i det här fallet.

Pappan blev så svårt skuren i halsen att familjen trodde att han var döende

I veckan sände tv-programmet ”Efterlyst” ett inslag om händelsen i Västerhaninge. Det visar sig att den drabbade är en familjefar som försökte skydda sin familj när flera främmande män bröt sig in i deras hem. Hustrun tvingades lämna två av sina små barn i huset för att kunna fly genom fönstret med sin bebis i famnen. Pappan blev så svårt skuren i halsen att familjen trodde att han var döende.

Det var detta förlopp som i nyhetsrapporteringen sammanfattades med uttrycket ”stickskador”.

Försvårar förståelsen

Medier ska givetvis förhålla sig kallt och sakligt också till de mest fasansfulla våldsdåd. Men detta är något annat: Det är att välja en omskrivning som leder människors tankar i fel riktning, och som gör det svårare att förstå vad det är som har inträffat.

Likadant ser det ut när människor utsätts för brott under pistolhot. I Sverige heter det numera i regel att offret hotats med ”pistolliknande föremål”, tills det är bekräftat att det misstänkta vapnet är äkta.

Vid ett rån mot en annan barnfamilj förra året hette det exempelvis i en nyhet från TT:

”Tonåringen fick ett pistolliknande föremål riktat mot huvudet och tvingades ge rånarna värdesaker.”

Men också detta är ägnat att ge associationer i riktning mot det förmildrande.

Begreppet ”pistolliknande föremål” blir så förmildrande att det är journalistiskt tvivelaktigt.

Själv ser jag framför mig ett rör eller något annat som eventuellt kan förväxlas med en pistol om man inte riktigt hinner se vad det är – inte en mynning riktad mot huvudet på ett barn i syfte att tvinga detta barn att lämna ifrån sig värdesaker. För offret i en sådan situation saknar distinktionen mellan pistol och attrapp betydelse. Hotet är detsamma oavsett om pistolen är riktig, om den är laddad eller tom, eller om gärningsmannen är beredd att använda den. Begreppet ”pistolliknande föremål” blir så förmildrande att det är journalistiskt tvivelaktigt.

Men frågan om brottslighet har fått en ideologisk dimension i den svenska offentligheten, där bilden av brottsligheten av många journalister betraktas som ett problem i sig. Programledaren Tilde de Paula satte ord på detta synsätt i TV4 nyligen, när hon påstod att svenskarnas tilltagande oro för brott till stor del är ”medias fel”, och underförstått att medierna borde rapportera mindre om kriminalitet. Där finns sannolikt också förklaringen till dessa ständiga, märkliga omskrivningar.

Paulina Neuding, journalist och jurist