Japan är det land Sverige har mest att lära av i kärnkraftsfrågan. Inget annat land har stängt ner reaktorer, efter Fukushimas tredubbla härdsmälta, för att nu planera återstart. Här finns unika insikter om hur politikerförtroendet hänger samman med kärnkraften, och dyrköpta erfarenheter av dålig medborgardialog. På plats i byarna, i förbjudna zonen och i möten med bybor, ex-kärnkraftsarbetare och forskare, finner jag fem lärdomar som svenska politiker bör beakta:
Håll isär staten och driften av kärnkraften. Fukushimas reaktorer ägs av Tepco, Tokyo Electric Power Company. Efter olyckan sålde försäkringsbolagen sina aktier, och staten klev in som majoritetsägare. Sammanblandningen av rollerna betyder att alltifrån skadeståndsfrågor till återstarten ses i ljuset av statens mångmiljardintressen i kärnkraften.
Ur detta perspektiv är det olyckligt att Tidöavtalet slår fast att en politisk statsrådsgrupp ska styra Vattenfall, som en överrock till styrelsen. Ansvarsutkrävandet försvåras, rollerna blandas ihop och på vilka grunder beslut fattas blir oklart.
Planera för det otänkbara. Att Fukushimas sex Daaichi-reaktorer låg direkt vid havet sågs inte som någon säkerhetsrisk, eftersom högre vågor än tre meter var otänkbart, vilket flera gånger slogs fast av Tepcos ledning. Men tsunamivågen år 2011 var 15 meter hög och slog ut kylningen av reaktorerna och de dieseldrivna reservkraftverken. Tre härdsmältor och explosioner följde, med radioaktiv vätgas som spred sig långt bortom de två mil Tepco angett som fullständigt säkert avstånd. Drygt tio år senare har saneringsarbetet av reaktorerna knappt kommit igång; den höga radioaktiviteten slår ut obemannade maskiner.
Efter att ukrainska kärnkraftverk beskjutits, står det klart att våra reaktorer måste kunna stå emot ryska missiler – lika otänkbart som en 15 meter hög tsunamivåg mot japanska reaktorer var
I Sverige behöver kärnkraften klara vår version av det otänkbara. Här ingår, som överbefälhavare Bydén inskärper, att Putins olagliga krig mot Ukraina utvidgas till Sverige. Efter att ukrainska kärnkraftverk beskjutits, står det klart att våra reaktorer måste kunna stå emot ryska missiler – lika otänkbart som en 15 meter hög tsunamivåg mot japanska reaktorer var.
Ställ inte kärnkraft och förnybart mot varann. Där tsunamin fört bort hela byar, vill få flytta tillbaks. I stället byggs vindkraftsparker, som en symbol för att människan reser sig igen. På ödetomter ingen vill bebygga och nedlagd jordbruksmark vars grödor ingen vill äta, finns nu hundratals solcellsparker. Det ska göra Fukushimaregionen självförsörjande på förnybar el. Omställningen delfinansieras av japanska staten som försöker bygga upp förtroendet igen, för regionen och för sig själv. Genom att satsa på förnybart, stärks möjligheten att åter kunna satsa på kärnkraft.
Energiminister Ebba Busch bör dra lärdomen att ett starkt mandat för kärnkraft uppnås genom att gynna förnybart – inte att försämra villkoren och försvåra etableringen.
Producera nära användarna. Elen från Fukushima behövdes inte för fiskelägren och risodlarna. Reaktorerna byggdes för Tokyo, men att bygga nära huvudstaden var otänkbart. Den kvalificerade arbetskraften kom mestadels från Tokyo, lokalbefolkningen blev mekaniker, vakter och städare. Denna energikolonialism har bidragit till Tepcos svaga ställning i bygden och till att lokalbefolkningen talar om ”payback time” för energibolaget.
I Sverige kommer ny el från norr. Södra Sverige har lite vattenkraft, allt mindre kärnkraft och brukar flitigt vetot mot vindkraft. Japan visar vilken krutdurk en sådan obalans är; ett starkt argument för Moderaternas önskan om ny kärnkraft i Skåne, liksom Sverigedemokraternas om nya reaktorer i Tumba, en mil från Stockholms innerstad.
Håll dialogen bred och öppen. Ska en miljard liter radioaktivt vatten släppas ut i havet? Det vill japanska regeringen diskutera brett, men många menar att beslutet redan tagits, inte minst för att klartecken redan getts till att återstarta 17 reaktorer.
Kristerssons sida är tydlig i sin vurm för kärnkraft. Hur energifrågan hanteras avgör därmed förtroendet för politiken, i Sverige liksom i Japan. Men frågan är långsiktig, illa lämpad för snabba utspel och minimala majoriteter i riksdagen. Att hälften av svenskarna inte ens indirekt är med i diskussionen är ohållbart; regeringen bör förverkliga Kristerssons ”samtala med alla” och söka en bred energiöverenskommelse.
En ansvarsfull regering drar lärdomar också av det vi alla vill tänka bort eller ser som otänkbart. De fem förmaningar som Fukushimas ger oss bör vara en grund för Sveriges energiomställning.
Mattias Goldmann, klimatdebattör