Samhället ska vara som starkast när människan är som svagast. Det gäller också för barn som placeras utanför det egna hemmet – i en annan familj eller på ett hem för vård och boende (HVB). En sådan placering ska alltid leda till att den unge får det bättre. Aldrig sämre.
Så är det tyvärr inte alltid. I Sverige placeras varje år tusentals barn och unga utanför det egna hemmet. För de allra flesta innebär det en stor förbättring i livet. De garanteras trygghet, säkerhet, omvårdnad och goda utvecklingsmöjligheter.
Flera brister
Men ibland blir placeringen inte bra – för vissa till och med skadlig. Myndigheterna har under en längre tid rapporterat brister inom HVB. Det handlar om brister i de anställdas kompetens, om hot, våld, och kränkningar.
Dessa problem var utgångspunkten för det reformarbete inom den sociala barn- och ungdomsvården som regeringen påbörjade 2019. Arbetet har hittills resulterat bland annat i omfattande förändringar inom statens institutionsstyrelse (SiS), resurstillskott, ett utökat samarbete med Sveriges kommuner och regioner (SKR) kring ett nytt statligt HVB-register och upphandlade ramavtal. Regeringen har samtidigt arbetat med att förbättra lagstiftningen kring familjehemsplacerade barn.
Regeringens utredare har nyligen presenterat förslag till en lex Lilla hjärtat. Förslagen ska öka tryggheten och säkerheten för placerade barn och stärker principen om barnets bästa vid socialnämndens bedömning av om barnet ska flytta tillbaka till sin biologiska familj.
Vi ser dock att det inte räcker. Den här regeringen gjorde barnkonventionen till lag trots motstånd i riksdagen från flera partier. Det förpliktigar. Vi behöver vända på fler stenar, analysera brister och presentera lösningar. Det är vi skyldiga varje barn och ungdom som någon gång i livet behöver hjälp, stöd och trygghet utanför det egna hemmet.
Bredare ansats
Därför kommer regeringen under våren att presentera en utredning med en bredare ansats. Utredningen ska se över verksamhet som rör barn och unga som vårdas i familjehem, på stödboenden, HVB eller på statens särskilda ungdomshem. En viktig aspekt är kvaliteten i kommunernas handläggning, från utredning till uppföljning efter avslutad placering. Inklusive frågan om kontinuitet i barnets kontakter med ansvarig socialsekreterare. Placeringar ska alltid ske med barnens bästa i främsta rummet och leda till förbättringar i placerade barn och ungas liv.
I detta arbete behöver barn och ungas egna erfarenheter och berättelser tas tillvara. Tusentals barn och unga bär i dag på minnen från sin tid i familjehem och HVB. Minnen om hur den vård som givits hjälpt och om hur livet har vänt. Om hur förutsättningarna för att klara skolan äntligen fallit på plats om hur ett familjehem blev den trygghet som tidigare saknats i livet. Sen finns berättelserna från de barn och unga som upplevt motsatsen. Om när tvångsåtgärder använts slentrianmässigt, om övergrepp och kränkningar av den personal som skulle skydda och stödja, om familjehem som erbjudit mat och husrum men därutöver inte varit intresserade av den unges utveckling.
Lyssna på de unga
Alla erfarenheter som barn och unga bär på måste få större plats i utformningen av vården och i utvecklingen av hur olika insatser och stödformer kan förbättras. Barn och unga som varit i verksamheterna är viktiga när vården ska utvärderas. Det är centralt att vi säkerställer att de rösterna får höras och att de tas tillvara.
Det finns flera rapporter om att uppföljningen brister och hur vården bryter samman. Utredningen ska därför se över hur kvalitén på familjehemmen kan stärkas och hur vi ser till att alla familjehem har den kunskap och kompetens som krävs för att faktiskt vara de vuxna som barn behöver för att få en trygg punkt i tillvaron.
Barns uppväxt går inte i repris. När samhället tar på sig ansvaret är det vårt gemensamma. Det ansvaret måste vi bli bättre på att förvalta.
Utredningen ska också särskilt se över familjehemmens uppdrag. De lagändringar vi genomfört syftar till att fler ska vilja bli familjehem, fortfarande är intresset för litet. Tillgången på trygga vuxna som är villiga att öppna upp sina hem för att ta emot barn och unga i behov av stöd och hjälp är avgörande för att fler barn ska få en trygg uppväxt.
Barns uppväxt går inte i repris. När samhället tar på sig ansvaret är det vårt gemensamma. Det ansvaret måste vi bli bättre på att förvalta.
Lena Hallengren (S), socialminister
Märta Stenevi (MP), jämställdhets- och bostadsminister