Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hållbara verksamheter med framtidsperspektiv ska inte förbruka naturresursen de lever på. Bild: Nicklas Elmrin, Björn Larsson Rosvall

Locka inte med jobb inom en dödsdömd verksamhet

Ska västkusten vara ett semesterparadis för storstadsbor med bubbelklirr framför bohusgranitens klippor eller en livsmiljö för bofasta – med jobb i hållbara framtidsbranscher? Att locka människor med arbetstillfällen till en dödsdömd och på sikt olaglig verksamhet är bedrägligt, skriver Gunilla Almered Olsson, professor i humanekologi vid Göteborgs universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Bohuslän har länge varit en avfolkningsbygd med hög grad av säsongsboende. Kustkommunernas kostnader för den stora sommarbefolkningen uppvägs inte av skatteunderlaget från ett litet antal fastboende, eller av viss statlig kompensation. Det pågår en ständig jakt på nyetableringar av olika typer verksamheter för att ge möjligheter till arbetstillfällen och fast bosättning.

Historiskt sett har västkustens naturresurser under flera perioder varit grunden för befolkningstillväxt och lokal utveckling. De oförutsedda sillperioderna från 1600-talet till sent 1800-tal drog mängder av människor till kusten. Sillen försvann men ruinerna av trankokerier och grumsedammar kan fortfarande ses utmed kusten. Potatislanden för de fattiga trankokeriarbetarna på holmarna är igenvuxna.

Bohusgranitens industri

Den röda bohusgraniten är en attraktiv naturresurs som utnyttjades för en expanderande stenindustri under 1800-talet och fram till 1930-talet. Stenhuggeriverksamheten gav välkomna arbetstillfällen när det stora sillfisket var över. Flera kustsamhällen växte upp kring denna industri – och avfolkades senare när stenhuggeriet försvann. Spåren av stentäkterna är tydliga i dag och påminner om ett ohållbart utnyttjande av en icke förnybar resurs.

Dagens debatt om arbetstillfällen på västkusten gäller också utnyttjande av en naturresurs. Preems planer på utvidgning av oljeraffinaderiet i Brofjorden innebär ökad användning av en fossil, icke förnybar, naturresurs, och ökande utsläpp av klimatgaser som direkt påverkar den globala uppvärmningen. Utvidgningen har tillstyrkts av kommunfullmäktige i Lysekil. Huvudargumentet är fortsatta och nya arbetstillfällen; att människor kan bo kvar i Lysekil. Hur stämmer en utvidgning av fossilverksamheten med Sveriges klimatpolitik och redan beslutade avtal? Nu är det regeringen som har det slutgiltiga ordet om Preemraffs utvidgning.

Våra internationella åtaganden innebär noll-utsläpp av klimatgaser 2045 och utfasning av fordon med fossila bränslen till 2030. Det är formulerat i Klimatpropositionen (2008/09:162) och föreskrivet i den svenska klimatlagen som trädde i kraft 1 januari 2018. Lagen lägger ett ansvar på nuvarande och framtida regeringar att föra en politik som utgår från klimatmålen och att regelbundet rapportera om utvecklingen. Centralt är att klimatpolitiska och budgetpolitiska mål ska ges förutsättningar att samverka med varandra.

De som uttrycker tacksamhet över industri-intresse i post-coronatidens ekonomiska depression har ett alltför kort tidsperspektiv för nuvarande och framtida generationer.

Mot denna bakgrund är ett raffinaderi för fossil olja knappast en framtidsbransch. Det är bedrägligt att locka människor med arbetstillfällen till en dödsdömd och på sikt olaglig verksamhet. Istället skall verksamheter stödjas som ger framtidstro och utveckling. De som uttrycker tacksamhet över industri-intresse i post-coronatidens ekonomiska depression har ett alltför kort tidsperspektiv för nuvarande och framtida generationer.

Förnybara energikällor finns

Det finns i dag teknik för användning av förnybara energikällor som sol, vind, vatten och de är nu ekonomiskt konkurrenskraftiga med fossila källor. Däremot är behovet stort av utveckling och innovationer av processer för distribution, lagring och reservkapacitet för el, transporter och industriella verksamheter. Vätgasen, framställd med känd teknik sedan decennier, behöver utvecklas till säkra och mer storskaliga system än i dag. Bussar med vätgasdrift finns sedan länge i drift och vätgasdrivna personbilar används av kommunens hemtjänst i Mariestad! Potentialen är enorm liksom möjligheterna för ett mycket stort antal arbetstillfällen. Detta är framtidsinriktad och hållbar utveckling som kan utvecklas i Västsverige!

Preemutvidgningen i vid Brofjorden i Lysekil är inte endast en kommunal fråga om arbetstillfällen. De förväntade koldioxidutsläppen kommer att öka från 1,7 miljoner ton per år till 2,7 miljoner ton enligt företagets egen prognos. Därmed blir oljeraffinaderiet Sveriges enskilt största utsläppskälla av klimatpåverkande gaser samtidigt som det blir omöjligt för Sverige att fullgöra sitt åtagande i det internationella klimatavtalet. Svek av ett redan givet avtal bryter all trovärdighet för Sveriges i det internationella miljöarbetet.

Turismen kan inte bära allt

Biologisk mångfald är en ovärderlig naturresurs och innefattar utöver biologiska arter också landskap och kustnatur med mycket stor potential för både besökare och bofasta personer. Besöksnäring och semesterboende kan inte vara den främsta ekonomiska verksamheten för kustkommuner i Västsverige. Andra ekonomiska verksamheter behövs – men de ska vara framtidsinriktade och hållbara också ur miljö- och social synpunkt. Sådana verksamheter är utveckling av system för förnybara energikällor och också exempelvis marin odling av alger och musslor.

Hållbara verksamheter med framtidsperspektiv ska inte förbruka naturresursen de lever på. Historien om naturresursutnyttjande i Bohuslän ger rik information om konsekvenserna av att räkna bort framtiden.

Gunilla Almered Olsson, professor i humanekologi, Göteborgs universitet