Utgångspunkten för regeringens ekonomiska politik är tydlig. Alliansen blev vald på ett brett jobbprogram som ska leda till att det blir mer lönsamt att arbeta samt lättare och billigare att anställa och ha anställda. Det var den politiken alliansen fick väljarnas mandat att genomföra och som sedan återkom i regeringsförklaringen och i den politik som därefter steg för steg genomförs.
Grunden för regeringens ekonomiska politik är arbetslinjen. Den som vill och kan arbeta ska också ha en möjlighet att vara med. Alla våra ekonomiska system måste ställas in på att stödja arbetslinjen för att bryta utanförskapet på arbetsmarknaden. Särskilt under dessa goda konjunkturförhållanden är det viktigt att regeringen fortsätter sänka trösklarna in till arbetsmarknaden. Jag tänker här särskilt på de unga och invandrare som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, men också på dem som varit utanför länge; de långtidsarbetslösa och andra som vill och kan vara med.
Ingen statlig inkomstpolitik
Samtidigt som vi driver arbetslinjen är det centralt att vi också värnar den svenska modellens grundprinciper. Modellen innebär att riksdag och regering överlämnat åt parterna på arbetsmarknaden att i kollektivavtal reglera villkor och löner. Lagstiftaren har satt de yttre rättsliga gränserna, men vi har ingen statlig inkomstpolitik och heller inga statligt garanterade minimilöner. Under avtalsperioderna gäller fredsplikt.
Jag vill i detta sammanhang gärna påminna om att kollektivavtalslagen antogs i maj 1928 under stort tryck från arbetsgivarhåll som i kollektivavtalen såg en grund för arbetsfred, ordning och reda på arbetsmarknaden och förutsägbara produktionsvillkor. Till historiens kuriositeter hör för övrigt att den nya lagen antogs 1928 i konflikt med LO och socialdemokraterna, som utlyste tre timmars strejk i protest mot lagen. Till saken hör också att en motsvarande kollektivavtalslag föreslogs redan 1910 av högerledaren Arvid Lindman som svar på storstrejken 1909.
Ordning och reda är precis det den svenska modellen levererat. Genom till exempel industriavtalet 1997, de olika förhandlingsordningsavtal som vuxit fram och Medlingsinstitutets tillkomst år 2000, har det på senare tid i huvudsak rått lugn och ro på arbetsmarknaden, till fromma för svenska företag och svenskt näringsliv.
Nej till inblandning
Under 2006 skrevs 3 906 avtal på lokal nivå på den svenska arbetsmarknaden. Konfliktåtgärder vidtogs i 18 av dessa fall, det vill säga i mindre än en halv procent av fallen. Förra året förlorades färre än 2000 arbetsdagar i konflikter, av flera hundra miljoner arbetade dagar. Det är ur internationell synvinkel exceptionellt lite.
Den svenska modellen bygger på förtroende och ansvar. Det är också därför de få konflikter som trots allt uppstår inom ramen för modellen ibland får stort medialt genomslag. Jag tänker här särskilt på blockaden av Wild n' Fresh i Göteborg. Trots att ingen av de anställda var medlem krävde Hotell- och restaurangfacket att arbetsgivaren skulle teckna kollektivavtal. Det är i enlighet med lagar och regler på den svenska arbetsmarknaden och i den meningen en legitim konflikt. Om inte facket har rätt att kräva kollektivavtal blir den svenska modellen verkningslös.
Icke desto mindre är det många som reagerat på konflikten och undrat om åtgärderna stått i proportion till syftet; om det är rimligt att tvinga en ung småföretagare att sälja sitt företag och ge upp sin dröm. Krav på lagstiftning om proportionalitetsregler har rests, krav som jag sagt nej till vilket väckt uppmärksamhet och kritik.
Problemet med lagstiftade proportionalitetsregler, som jag ser det, är att det dels flyttar ansvaret från den som vidtar konflikten till politiker och domstolar, dels att lagstiftning därigenom riskerar att allvarligt öka konfliktbenägenheten och antalet domstolsärenden utan att för den skull förbättra arbetsmarknadens funktionssätt eller leda till fler jobb.
Vi behöver ingen konflikt
Arbetsdomstolen (AD) behandlade förra året drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien. När vi säger att vi vill se fler i arbete är det inte i första hand fler anställda i AD som regeringen ser framför sig.
Svensk arbetsmarknad kännetecknas av arbetsfred, lugn och ro. Att i det läget ta en stor konflikt om grunderna för denna modell, framvuxen under de senaste hundra åren, är det sista vi behöver om vi menar allvar med att skapa förutsättningar för fler jobb.
Att en facklig strid är legitim är dock inte samma sak som att striden är bra eller rätt. Men den som kritiserar regeringen för vår principiella inställning i frågan borde i stället kritisera facket för en strid som för många tett sig som obegriplig.
Ingen vinner på nedläggning
Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR och före detta vd för arbetarrörelsens tankesmedja Agora, beskrev det tydligt i en krönika i Dagens Industri den 2 mars: "Absolut ingen förstår ju vad facket har att vinna på att en enskild småföretagare lägger ned. Hur många nya kollektivavtal gav det? Och hur mycket sympati och hur många nya medlemmar fick facket?"
Så är det. Den som vidtar en stridsåtgärd måste själv ansvara för åtgärden, inte bara inför sina medlemmar eller ombudsmän utan inför samhället i övrigt. Tar man i för hårt slår det tillbaka på allmänhetens förtroende för kollektivavtalsmodellen i stort. Hotell- och restaurangfackets agerande i Göteborg är ingen ljuspunkt i det avseendet och torde stämma till eftertanke för konfliktglada fackförbund.
