En person uttryckte sig så här i en tv-intervju: ”Det är lite för mycket dödsskjutningar.” Han menade förstås att det varit på tok för många skjutningar. Andra kan säga att det är ”lite bekymmersamt med kriget” eller ”lite dyrt med elen”.
Det har under flera decennier varit vanligt att använda lite i försvagad betydelse. Ofta spelar det ingen roll för budskapet. Säger man ”vi bjuder på lite mat”, så betyder det samma sak som ”vi bjuder på mat”, såvida inte lite betonas, för då menar man verkligen ’begränsad mängd’.
Det finns en del roande exempel. Kunden ber att få ”mycket lite senap” på korven. Korvgubben stryker på senap, varpå kunden säger ”det där var lite mycket”. Inte lätt att fatta för den som inte har svenska som modersmål.
Det har blivit lite (ursäkta) av ett manér att använda lite i försvagad betydelse, och det gäller de flesta, äldre som yngre, kvinnor som män, experter som lekmän.
Bakgrunden till den här försvagade användningen av lite är sannolikt en ambition att i sociala sammanhang mildra och dämpa sina påståenden. Man ska inte överdriva, inte ta i för mycket. Det finns fler ord som dämpar ett påstående: sommarvädret kan beskrivas som ”rätt bra”, även om vi varit mer än nöjda med det. Och en film kan bedömas som ”ganska intressant”, även om vi tyckte att den var mycket intressant.
Jag minns en svensklärare på läroverket som förklarade att vi skulle läsa igenom vår uppsatskladd och stryka alla onödiga ord, innan vi skrev rent. Detta var på den tiden då eleverna satt 3–4 timmar i aulan och försökte författa något vettigt utifrån en handfull givna ämnen. Jag kan inte minnas att vi fick någon klarhet i vilka ord som skulle strykas. Vi önskade oss kanske en exemplifiering, men sanningen är förstås den att det inte är ordet i sig som är onödigt utan ordet i en viss fras. Det var inte så enkelt för en tonårig författarhjärna att lista ut vilka ord som var onödiga. Det är kanske inte så lätt i dag heller. Vad jag minns var att en del ju, så och ganska togs bort.
Den som i dag skriver offentligt gör också klokt i att läsa igenom sin text och ta bort ett och annat onödigt ord. Jag har under årens lopp strukit flera lite vid genomläsning, liksom en hel del annat.
Det är naturligtvis lättare att bevaka sin skrift än sitt tal. Jag är övertygad om att det är fler lite och andra dämpande ord i tal än i skrift.
Nu ska vi inte vara alltför stränga mot vare sig oss själva eller våra medmänniskor när vi bedömer ord som onödiga. Vår tendens att mildra och dämpa påståenden med ord som nog, lite, rätt och ganska är verkligen inte bara av ondo. Måttfullhet är en dygd också i språket. Det är bara det att det kan bli lite mycket av det goda.