Redan under polishögskoletiden, förstod jag att här fanns en jargong som både var nedlåtande och sexuellt betingad, riktat mot kvinnor eller för den delen mot manliga studenter som ansågs mesiga. Det fanns lärare som hade en förkärlek för att berätta sexuellt anstrukna skämt, alltid riktade mot tjejerna.
Inte blev det särskilt annorlunda när jag sedan kom ut i yrkeslivet, snarare tvärtom. Manliga poliser som vägrade hälsa på och/eller vägrade att patrullera tillsammans med kvinnor. Chefer som uttryckte sig sexistiskt och var snubblande nära sexuellt ofredande.
Vid en julfest skulle en hög chef tvinga mig att skjutsa honom hem, han var höggradigt berusad. Jag vägrade och han svarade: ”Vi ska ju inte knulla”. En annan av mina chefer, som var gift och säkert 15 år äldre än jag, ville bjuda ut mig på middag, privat. Jag svarade nej, han fortsatte tjata. Till slut röt jag ett nej. Då talade han inte med mig på en månad och sedan hotade han med att sänka mitt betyg.
Öronbedövande tystnad
Jag har kvinnliga kolleger som har fått utstå så kallad ollning på fönsterrutan till polisbilen som de har suttit i, blivit antastade i omklädningsrum och utsatta för sexuellt ofredande och till och med våldtäktsförsök. Jag har suttit med kolleger i polisbil eller buss och hört rasistiska, sexistiska och homofoba uttalande. Få har reagerat och sagt ifrån. Tystnaden är öronbedövande.
Så vad är skälet till att den grabbigt sexistiska kulturen får luft och utrymme i polisorganisationen och inom militären, när övriga samhällets ideal har förändrats och just denna fråga står högt på agendan? Alldeles nyligen har det visat sig inom militären att problemen var så stora att man till och med ansåg det nödvändigt att skickad hem rekryterna. Vad har dessa två organisationer gemensamt? Hierarkin, övervägande andel män och kanske det värsta av allt: Det manliga idealet starkt ihopkopplat med det kollektiva tänkandet - gruppen före individen. Den starka ledaren, måste utses. Kvinnor som står upp för sig själva, är farliga för männen och deras position i organisationen. Starka kvinnor utgör ett hot. Kvinnor som når höga positioner måste anpassa sig till männens kultur, men inte för mycket för då riskerar de att betraktas som manhaftiga.
Inga åtal
Under Metoo-rörelsen samlades berättelser från cirka 5000 kvinnor, anställda inom polisen. Berättelser om övergrepp, allvarliga och mindre allvarliga förgripelser och trakasserier. Vad jag vet väcktes inga åtal. Någon tid efter att polismyndigheten fått information om berättelserna, var allt som vanligt igen.
Det är alldeles uppenbart att poliser som begår den här typen av handlingar, är onåbara. I fallet med Linda skickade polisområdeschefen ut mejl till flera hundra medarbetare för att försöka komma åt problemet. Det blev inte bättre, i stället accelererade förnedringen och trakasserierna. Åklagaren lade ner förundersökningen utan att Linda blivit förhörd ens. Det är chockerande att man inte tar det på större allvar.
Jag har uppdrag som handledare åt studenter på polisutbildningen på Linnéuniversitetet. Där pratar jag mycket med studenterna om jargong och attityd. De är väl medvetna. Men, så kommer de unga ut i yrkeslivet. Inom polisen, åtminstone i yttre tjänst, är individen underordnad gruppen. Är du inte en i gruppen, riskerar du att stå ensam. Är du inte med, så är du emot.
Det är alldeles uppenbart att poliser som begår den här typen av handlingar, är onåbara
Det är det som skapar tystnadskultur, ingen vågar stå på den utsattas sida, eftersom risken att själv utsättas då är stor. Det är de poliser som är hårdast och mest aggressiva som dikterar villkoren för andra. Och ingen kan lita säkert på någon annan.
Gruppen är också starkare än chefs- och ledarskiktet. Så länge de som ingår i en grupp inte blir avslöjade behöver de heller inte skärpa sig. När polisledningen skickade ut mejl till de anställda så visste ju alla vilka som åsyftades. Och, i den här kulturen, behöver de utpekade då bevisa att de struntar i chefen och samtidigt bevisa för sin grupp vem eller vilka som är de ”riktiga” ledarna.
Inom polisen använder man ofta uttrycket krafttag. Det har en väldigt luddig innebörd. Jag skulle istället önska att man arbetade systematiskt med attityder. Och då innebär det också att a l l a ska delta. Min erfarenhet är att de högsta cheferna alltid undkommer.
Visa mod
När det gäller Lindas arbetsplats, finns det några saker man faktiskt kan göra. Polisområdeschefen ska sluta skicka ut mejl, han borde istället träffa sina medarbetare. Åklagaren lade ner förundersökningen, men det hindrar inte chefen från att ha möten med dem som pekats ut. I de mötena måste han visa sig vara den verklige ledaren. Konflikträdsla skapar konflikt. Det gäller att visa mod.
Om jag hade varit polisområdeschef, hade jag dessutom splittrat den arbetsgrupp som Linda jobbar i. Skickat dem som trakasserar henne, till andra polisområden eller andra arbetsgrupper. Personer som beter sig på det här sättet, borde över huvud taget inte anses lämpliga för yrket. Alldeles oavsett om man kan fälla dem till ansvar för brott eller inte.
Det är dags för polisledningen att rensa ut drägget.
Cecilia Sahlström, före detta polis och kriminalförfattare