För några år sedan visade den internationella kunskapsmätningen Pisa att svenska elevers kunskaper faller kraftigt och på bred front gav det upphov till att valrörelsen 2014 kom att kallas för ”skolvalet”. Det hade blivit smärtsamt uppenbart att något var riktigt fel med den svenska skolan. De som byggt karriärer på att förneka problemen fick helt plötsligt mycket svårare att bortförklara kunskapsraset med att svenska elever ”i alla fall är innovativa och kreativa”. Kejsaren var naken, visade det sig.
En mörk framtid
Några år senare framkom det att kunskapsraset tycktes ha stannat av. På vissa håll blev till och med resultaten något bättre. Problemet är bara att kunskapsresultaten fortsatt är alarmerande låga. Rimligtvis kan vi inte vara nöjda med att en stor andel av eleverna knappt har lärt sig att räkna och skriva på en godkänd nivå efter att ha gått igenom hela den svenska grundskolan.
Många har förhoppningen om att det tidigare kunskapsraset är historia och att vi nu går mot ljusare tider. Jag menar att det är tvärtom, sannolikt kommer skolan att ha ännu större problem inom en snar framtid. I min nya bok, Obekväma sanningar om skolan, kan jag visa hur det svenska skolsystemet har påtagliga brister på område efter område – brister som dessutom är så beklämmande att de kommer leda till allvarliga konsekvenser för såväl individer som vårt samhälle.
På lärarutbildningarna är de ansvariga glada så länge de lyckas hålla nere antalet tomma platser – vissa tar rent av in ”precis alla som sökt”
Det sägs ofta att inget är viktigare än en bra lärare. Visst är det som så att skickliga lärare har stor betydelse för hur mycket eleverna lär sig i skolan. Det är därför det är oroväckande att studera läraryrkets utveckling i det svenska skolsystemet. Den svenska lärarkåren har uppvisat mycket goda resultat och många av dem som i dag verkar som lärare i skolan är högpresterande. Men utvecklingen har gått brant nedför: Allt sämre rustade studenter söker sig till läraryrket. På lärarutbildningarna är de ansvariga glada så länge de lyckas hålla nere antalet tomma platser – vissa tar rent av in ”precis alla som sökt”.
Krävs ett enormt lyft
Lärarkårens degradering märks tydligt i statistiken. Om man studerar antagningsmönstret hos dem som påbörjat lärarutbildningen mellan 1977 och 2009 framkommer exempelvis att andelen lågpresterande studenter har ökat kraftfullt. Förr ökade sannolikheten att en student sökte sig till läraryrket ju högre betyg hen hade, men sedan ett tag tillbaka så är det tvärtom: Ju lägre betyg en student har, desto högre är sannolikheten att hen väljer läraryrket.
Ju lägre betyg en student har, desto högre är sannolikheten att hen väljer läraryrket
Om det svenska skolsystemet höll en genomgående hög kvalitet hade de negativa konsekvenserna av den kraftigt försämrade lärarrekryteringen kunnat bromsas. Så är dessvärre inte fallet. Det svenska skolsystemet är undermåligt vad gäller allt från läroplaner, som är abstrakta och saknar fokus på ämneskunskaper, till de pedagogiska idéer som dominerar. Elever får ta ett alldeles för stort ansvar för sitt eget lärande, vilket missgynnar dem alla. Det vet vi då evidensbaserade studier inom kognitionsforskningen har visat behovet av tydliga instruktioner för skolelever.
Uppryckning på bred front
Vad som nu måste ske är en uppryckning på bred front. Lärarutbildningarna behöver göras om i grunden. Den flummiga pedagogiken måste ersättas av evidensbaserad inlärningsforskning. Kraven för att antas måste skruvas upp rejält. Lärarkåren behöver ett kollektivt lönelyft, det räcker inte att satsa på individer. Ämnesutbildade akademiker måste välkomnas till skolan, inte stängas ute av krångliga regelverk.
Lärarkåren behöver ett kollektivt lönelyft, det räcker inte att satsa på individer
Det vore en bra början, men inte ens detta räcker. I alla fall inte om vi i framtiden ska kunna konstatera att skolkrisen under 2010-talet var ett undantag, inte ett startskott på en flera decennier lång kunskapskris.
Debattören: