Utvecklingen av Evenemangsstråket med nya arenabyggen är ett av de viktigaste stadsutvecklingsprojekten för Göteborg de kommande åren. Det är också ett av de ekonomiskt mer riskabla projekten. Här skulle Göteborgs stad kunna dra lärdomar av hur Oslo arbetar med stora beslut.
När Oslo ansökte om att få 2011 års skid-VM beräknade politikerna att en ny hoppbacke skulle kosta 40 miljoner kronor. När mästerskapen invigdes var slutsumman 1,8 miljarder eller ofattbara 4 400 procent dyrare. Det, tillsammans med ett bibliotek som också drog iväg kostnadsmässigt, fick Oslos politiker och tjänstepersoner att besluta om ett nytt arbetssätt. Här finns något att lära för Göteborgs stad.
En dålig plan
I dag, den 23 maj, kommer ärendet om ersättning av Scandinavium och Lisebergshallen återigen upp på kommunstyrelsens bord. Politikerna är inte eniga, men en majoritet vill sätta ned foten när det gäller arenornas placering. De vill lägga tre huskroppar för arenor längs med Mölndalsån. Den största, nya Scandinavium, kommer att motsvara ett 12-våningshus. Vidare planeras ett område för ”upplevelsebaserad handel” längs Ullevigatan, där nu Valhallabadet, handbollshallarna och Scandinavium ligger. Det är cirka 80 000 kvadratmeter stort, eller något större än butiks- och restaurangytan i Nordstan.
Om arenorna placeras längs Mölndalsån, norr om Ullevigatan, låser det hela området och bestämmer därmed också de ekonomiska ramarna. Det finns många skäl till att det är en dålig plan:
- Det förstärker barriäreffekten och gör det svårare att knyta ihop Gårda och centrum.
- Skalan i arenorna gör det svårt att utnyttja det attraktiva årummet.
- Trafiken som genereras till ett stort köpcentrum kommer att vara svår att hantera.
Svävande kalkyler
Men framför allt är de ekonomiska kalkylerna väldigt svävande. I det underlag som stadsledningskontoret tagit fram står det till exempel om markarbeten och infrastruktur i anslutning till bygget: ”Dessa kostnader kommer att finnas men kan inte beräknas på det underlag som finns i nuvarande tidiga skede varför de inte kunnat bedömas inom ramen för denna utredning.”
Att fatta beslut på det underlaget verkar minst sagt riskabelt. Till bilden hör att Göteborg på senare år gång på gång har påbörjat stora och komplexa projekt utan att ett fullgott beslutsunderlag funnits. Skeppsbron är en trist följetong av dåligt underbyggda beslut. I den senaste rapporten beräknas projektet i ett av stadens mest attraktiva lägen gå med 850 miljoner kronor i förlust. I Frihamnen fick man göra ett ”omtag” när markförutsättningarna visade sig vara mindre gynnsamma än man trott.
Måste få klartecken
I Oslo ska numera alla projekt över 100 miljoner kronor beslutas i en trappa där varje steg granskas av en extern kvalitetssäkrare. Projektet får inte gå vidare innan det fått klartecken på alla punkter. Det handlar inte enbart om ekonomi, men kostnadsmedvetenheten är en grundpelare. Utfallet har blivit så bra att även många mindre projekt säkras på samma sätt.
Oslos kvalitetssäkrade process handlar om att upptäcka fallgroparna innan de kostar väldigt mycket pengar. Det tar kanske längre tid i början av projektet men det har man igen mångdubbelt senare och man slipper göra brandkårsutryckningar eller dra i nödbromsen sent i planerade projekt.
Visst är det både bråttom och viktigt att ersätta Scandinavium och Lisebergshallen, men att fatta beslut på ett alltför knapphändigt underlag kan skapa stora kostnader för skattebetalarna i ett senare skede. Bättre då att lära av Oslo.
Gunilla Grahn-Hinnfors
ansvarig stadsutveckling, Västsvenska Handelskammaren