Som familjehem är det beklämmande att läsa om ärenden likt ”Lisa” 9 år som inte får adopteras av de föräldrar hon bott hos nästan hela sitt liv. Som har fått vårdnaden och som hon ser som sina. Eller ”Nella” 3 år som förlorar sitt familjehem och skall utvisas med olämpliga föräldrar.
Bara för något år sedan förfasades vi av berättelsen om ”Sofi” som flyttades ifrån sitt familjehem och flyttades runt bland HVB hem i nästan 2,5 år.
Om vi lägger till Mio 1 år, Tim 3 år, Lilla smulan 3 år är bara några i raden av barn som traumatiseras av myndigheter som inte verkar veta vad ett barnperspektiv är eller verkar behöva följa svensk lag.
Varför händer inget?
Vi har barnkonventionen att förhålla oss till och ett tydligt barnperspektiv skall råda i alla ärenden gällande barn enligt all svensk lagtext rörande barn. Varför verkar så många i myndighetssverige inte veta vad ett tydligt barnperspektiv är? Och varför gäller lagen inte alla myndigheter? Varför händer i så fall inget när den inte följs?
När inte ens en vårdnadsöverflyttning skyddar, utan barn som ”Lisa” skall utvisas trots att båda vårdnadshavare bor i Sverige. Vad är en vårdnadsöverflyttning då värd? Migrationsverket tror inte ens på socialtjänsten i det fallet. De tror inte att hon bott i familjehemmet så länge som socialtjänsten säger, bara för att hon inte skrevs där direkt. Hur kan det vara så? Varför måste inte Migrationsverket förhålla sig till det som en annan domstol bestämt?
Man hänvisar nu i ”Lisafallet” till att man eventuellt kan utvisa till släktingar. Men om hon ska utvisas till släktingar så faller ju argumentet om att hon skulle ha större anknytning till mamman. Mamman har dessutom sagt att hon inte kan ta hand om sitt barn. Det är också en ren lögn att släktingarna skulle kunna ta hand om henne då de inte heller längre är i Albanien utan har sökt sig till andra länder. Hennes anknytning är med familjehemmet.
Barnhemmet som hon i så fall placeras på är inte som i Sverige och där kastas hon ut när hon är 15 och då har ingen längre ansvaret
Barnhemmet som hon i så fall placeras på är inte som i Sverige och där kastas hon ut när hon är 15 och då har ingen längre ansvaret. Det är tydligt att de på Migrationsverket som uttalar sig inte vet vad anknytning är. Vem tjänar på att hon utvisas? Ingen.
I de flesta kommuner skriker man efter familjehem och som familjehem slår de flesta knut på sig för att se till barnets bästa men vi möts gång på gång av myndigheter som inte verkar veta vad det är.
I en undersökning bland familjehem 2022 framkom också att cirka 30 procent av familjehemmen känt sig hotade av den socialtjänst de ”jobbar” för. Gör som vi säger annars omplacerar vi barnen.
30 procent av alla placerade barn under 10 år omplaceras och 40 procent av barnen över 10 år. Vart tionde placerat barn omplaceras mer än 10 gånger enligt brinn för barnen.
Och så undrar man varför det är brist på familjehem.
Eva Hallgren, familjehem och ordförande för Barnperspektivet i Sverige