Replik
3/12 Ovetenskaplig behandling inom psykiatrin borde vara lika otänkbar som inom cancervården
För att några personer anställda i verksamheten har som sin hobby att läsa psykoanalytiska texter så skulle ingen behandling i psykiatrin vara evidensbaserad? Det är ett helt absurdt resonemang. I psykiatrin arbetar legitimerad, professionell personal med långa yrkesutbildningar bakom sig och många har åratal av erfarenhet i yrket.
Att med utgångspunkt i såväl forskning som beprövad erfarenhet välja hur man bör behandla en viss problematik och vid behov anpassa behandlingen. Detta är vad det innebär att arbeta evidensbaserat. Att urskillningslöst tillämpa exakt samma insatser på varje individ man möter är det inte. Det blir provocerande att låta påskina att välutbildade, erfarna människor inte skulle vilja erbjuda sina patienter den mest hjälpsamma behandlingen eller kunna avgöra vad som är lämpligt.
Önskar lindra
Alla som arbetar i psykiatrin har det gemensamt att de önskar lindra lidande hos de personer de möter och arbetar hårt för att försöka göra så. Vi möter människor med omfattande, komplexa problem. De har erbjudits kortare behandlingsinsatser i enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer på vårdcentral. De har inte blivit bättre av det.
De kommer till specialistpsykiatrin för att de behöver något mer. Vi gör vårt yttersta för att försöka göra någon skillnad. Inte genom att bedriva psykoanalys, om någon nu på allvar trodde det. Utan genom att utifrån forskning och beprövad erfarenhet försöka skräddarsy behandlingar. Det finns oftast inga manualer för behandling av våra patientgrupper, till exempel en patient med komplex traumatisering, bipolär sjukdom och ätstörning, eller någon med autism, depression och missbruk. Tur då att vi har kunskap och yrkeskompetens.
Jag skulle önska att en diskussion i det offentliga om Göteborgs psykiatri skulle handla om resurser och patientsäkerhet, snarare än enskilda personers hobbys eller lösryckta fantasier
Det finns verkliga bekymmer i psykiatrin. Som att inflödet av patienter ökar konstant, likväl svårighetsgraden och tyngden i den problematik vi möter, medan personalstyrkan snarare har minskat till följd av återkommande besparingskrav. Som att personalen förväntas kunna ha överblick över de åttio patienter var som de är fast vårdkontakt åt samtidigt som de ska erbjuda kvalificerad behandling. Och dessutom hinna med en stor mängd administrativa uppgifter. Som att minskning av vårdplatser inom slutenvården hela tiden ökar kravet på öppenvården att hantera riktigt akuta situationer eftersom patienter som hade behövt vara inlagda inte får den möjligheten. Som att man genomför omorganisationer som skapar otrygghet hos patienter och personal och leder till uppsägningar och instabilitet. Jag skulle önska att en diskussion i det offentliga om Göteborgs psykiatri skulle handla om resurser och patientsäkerhet, snarare än enskilda personers hobbys eller lösryckta fantasier.
Maria van der Lee, leg. psykolog