Det var en sen varm våreftermiddag. Jag skulle snart fylla 14 år och kriget rasade mellan Iran och Irak. Vi bodde i en vanlig hyreslägenhet i centrala Teheran, i den islamiska republiken Iran, där jag hade bott sedan jag var sex år gammal. I slutet av vår gata bodde en flicka i min ålder som jag var förtjust i. Vi hade bara haft ytliga konversationer tidigare, men den här dagen hade jag bestämt mig. Efter stor vånda hade jag samlat mod till att fråga om hon ville följa med mig och äta glass några kvarter bort. Våndan berodde på min obefintliga erfarenhet av umgänge med det motsatta könet, vår könssegregerade skolgång efter islamiska revolutionen 1979 och förstås, risken för att bli nekad.
Spänningen att äntligen ha samlat mod övervägde min rädsla när jag ropade hennes namn och cyklade fram till henne. Efter lite ytligt snicksnack tog jag mod till mig och ställde frågan. Hon sa tvekande ja, exakt samtidigt som en vit Nissan Patrol med ett brett grönt streck på sidan tvärstannade bakom mig – en tydlig avvikelse från trafikflödet på Shariati-gatan. Ur bilen steg två gigantiska män (jag är knappt 1,70 i strumplästen nu). En av dem kom fram till mig, tittade ner på mig och frågade om hon var min syster. Jag ville säga nej, att vi bara var grannar, men jag hann bara säga nej innan örfilen fick mitt öra att ringa och sänkte mig till marken. Jag reste mig snabbt upp, men rädslan och skammen satt kvar. Med tårarna nästan rinnandes och gråten i halsgropen försökte jag ljuga att hennes familj var vän med vår och att jag bara ville lämna ett meddelande om att de skulle komma hem till oss imorgon kväll. Men han lyssnade inte, han drog mig i håret medan han skrek okvädningsord, vars innehåll jag inte längre minns. Han avslutade med att rycka loss en tuss av mitt hår vid tinningen och drog ner hennes slöja framför ansiktet för att sedan slå henne på hjässan med något hårt innan de åkte sin väg till nästa samhällsviktiga uppdrag. Den dagen blev det ingen glass, och inte heller någon annan dag. I stället fick jag känna och lära mig godtycklighet och underkastelse in på bara skinnet.
Tvingades sluta
Islam sägs betyda underkastelse, och det är precis vad själva religionen handlar om. År 1979 blev Iran en islamisk republik. Allt skulle bli så bra, hävdade Imam Khomeini, den andlige ledaren, och det blev bra för somliga. Vi skanderade "självständighet, frihet, Islamisk Republik" på gatorna, men islam som ideologi och statsskick hade en annan definition av frihet. Först var det frivilligt med hijab, sedan blev det obligatoriskt att bära islamisk hijab, eller som de sa, klä sig enligt islamisk sed, på myndigheter och senare överallt på offentliga platser för att inte hetsa upp män och skydda sig. Min syster tvingades sluta simträna på elitnivå. Min gymnastiktränare lämnade landet när tjejerna inte längre fick vara med i laget och träna. Alkoholhaltiga drycker och kassettband med oislamisk musik beslagtogs, och överträdelser kunde leda till arresteringar, örfilar eller piskstraff. Skräck och terror var det vi kände.
Ni kanske tänker att jämförelsen med Iran haltar, eftersom vi lever i Sverige. Visst, jag håller med, men jag vill ändå påminna er om att tänka efter. Känner ni igen vissa av dessa restriktioner på vissa håll även i Sverige? För 15 år sedan, hur många av er kände till eller brydde er om begrepp som omskärelse, haram, halal, niqab, hijab, hedersmord, moralpolis, oskuldsintyg, oskuldsoperationer, barnäktenskap och sharialagar?
Vår regering i världens mest sekulära land utnämner koranen som helig och överväger lagändring
Vi måste förstå att Sverige sannolikt är det mest toleranta och vänligaste landet för muslimer. Både ni etniska svenskar och vi med muslimsk bakgrund måste komma ihåg de anpassningar som det svenska samhället har gjort för att få alla att känna sig välkomna, och inte minst allt stöd och bidrag som har getts till olika samfund. Jämför detta sedan med hur sunniter har det i Iran eller shiiter i Saudiarabien. Fråga troende inom den islamiska grenen ahmaddiya hur många moskéer de har i Kuwait, Saudiarabien och Iran sammanlagt jämfört med Sverige och England. Ändå har man mage att kräva ännu mer underkastelse från just Sverige. Ändå är det just Sverige man fördömer.
Ni som vill förändra den svenska lagen. Ni vill väl. Men innerst inne börjar ni känna skräck. Kanske inte in på bara skinnet men likväl fruktan. Vår regering i världens mest sekulära land utnämner koranen som helig och överväger lagändring. Det är ett tydligt tecken på skräck. Kom ihåg att islam är på riktigt. Inte utspädd på gränsen till oigenkännlighet som den kristendom vi känner genom Svenska kyrkan. Om man är muslim på riktigt så vill man förbjuda all kränkning av allt som har med Islam att göra. Den franske läraren Samuel Paty hade inte kränkt någonting.
Omöjligt att avgränsa
Men var snälla och sluta låtsas att det ni gör handlar om att värna om muslimer och inse att det i själva verket handlar om skräck. Ni vet att det är omöjligt att på ett förutsägbart sätt avgränsa vad som inte är heligt, var gränsen går för skändning och ta höjd för religiösa känslor och förbli sekulär samtidigt. Det är med andra ord omöjligt att stifta lagar baserade på vidskepelser. Ändra lagen om ni vill, men det kommer aldrig att räcka – aldrig. Det är total underkastelse som gäller.
Pouya Movahed, överläkare och forskare i psykiatri vid Lunds universitet