Det är inte roligt att sitta i opposition. Under mina sex år som partiledare för Kristdemokraterna har min frustration bara vuxit över hur viktiga välfärdsfrågor – vårdköerna, bristen på äldreboenden, kvinnors villkor i vård och omsorg – antingen har lämnats utan åtgärd och i vissa fall tillåtits bli värre. Mest akut är naturligtvis de ringlande vårdköerna. De som halverades under min företrädare Göran Hägglunds tid som sjukvårdsminister och sedan fördubblats under Stefan Löfvens tid som statsminister – före pandemin, dessutom.
Djupa rötter
Sveriges sjukvårdsorganisation byggdes upp på 1800-talet. På den tiden såg både vården och verkligheten helt annorlunda ut, så låt ingen skugga falla över 1862 års beslutsfattare. Men fundera på detta: vilken annan del av samhället är i dag organiserad på samma sätt som för 160 år sedan? Sverige har haft problem med vårdköer i åtminstone femtio år. Det borde vara uppenbart för alla att dagens modell har tjänat ut.
Kristdemokraternas förtroende i välfärdsfrågor har vuxit kraftigt. Flera mätningar visar att vi har klart högst förtroende på högersidan i politiken, och tävlar med Socialdemokraterna om tätpositionen, när det gäller just äldreomsorg och sjukvård. Det är delvis ett kvitto på det arbete vi gjort och gör, men framförallt på hur verkligheten ser ut. Och på att vi är det enda partiet som gör vården till valets huvudfråga.
Problemen hopar sig
Även inom äldreomsorgen hopar sig problemen – och bristen på initiativ för att lösa dem. Personalbristen är redan ett faktum och hotar bli värre om inget görs. Detsamma gäller bristen på byggnader att bedriva äldreomsorg i. En stor del av byggena utförs av de ofta utskällda omsorgsföretagen. Regeringen har valt att brännmärka dem, snarare än stödja. Det har förvärrat bristen ytterligare.
Det här är problem som går att lösa. Om man verkligen vill. Och om man är beredd att förhandla och samtala med alla riksdagens partier. Vi vill lösa problemen och vi bryr oss inte om vilka vi behöver förhandla med för att göra det. För oss handlar inte politik om vilka partier som ska isoleras, utan om vad vi vill åstadkomma.
Från vår position som oppositionsparti har vi ändå lyckats tvinga igenom tydliga förbättringar. Förra året lyckades vi, efter förhandlingar med Vänsterpartiet och Moderaterna, säkra 4,35 miljarder kronor extra till äldreomsorgen. 1,35 miljarder gick till att öka den medicinska kompetensen. 2 miljarder gick till att minska timanställningarna och öka personalkontinuiteten – så att äldre inte ständigt ska besökas av nya människor som de inte känner och som inte känner dem. Den sista miljarden gick till ett investeringsstöd för att bygga fler äldreboenden. I och med att Sverigedemokraterna röstade för vårt förslag så gick det igenom i riksdagen.
Kräver maktskifte
Men hur stolta vi än är över dessa segrar så återstår det faktum att de blir just enskilda segrar, så länge vi är i opposition. Listan på problem att lösa är ohyggligt lång. Välfärdspolitikens järnhårda lag lyder: ”Utan personal som trivs och orkar med arbetet så spelar inga andra satsningar någon roll.” Välfärdsarbete kan inte lämnas till maskiner. Det kan inte digitaliseras fullt ut, eller outsourcas till andra länder. Välfärdsarbete görs för människor, av människor.
I just äldreomsorgen är de flesta av dessa arbetande människor kvinnor. Att förbättra villkoren där är alltså inte enbart en omsorgsfråga utan även ett viktigt jämställdhetsuppdrag. Vi vill att alla som arbetar inom kommunal vård och omsorg ska erbjudas rätt till heltid och möjlighet till deltid. Vi vill öka antalet utbildningsplatser för undersköterskor, sjuksköterskor och barnmorskor och även erbjuda betald specialistutbildning för sjuksköterskor. Dessutom behöver vårdpersonalens administrativa börda ses över. De ska arbeta med patienter, inte med pappershögar.
Därför kommer vi göra allt vi kan för att nästa års val ska innebära slutet för Socialdemokraternas politiska ringdans.
Det här är bara några av våra många förslag för att stärka Sveriges välfärd. Men utan ett maktskifte så kommer de inte bli av. Därför kommer vi göra allt vi kan för att nästa års val ska innebära slutet för Socialdemokraternas politiska ringdans. Vi har levt med regeringens positionsförflyttningar och partnerbyten i sju svåra år. Sverige behöver en rak och fast kurs, där välfärdens problem ges högsta prioritet och Sverige åter blir ett land att lita på.
Sverige blev inte framgångsrikt tack vare politiker som ignorerade de centrala samhällsproblemen – och kommer inte förbli framgångsrikt med sådana.
Det kommer bli svårt, det kommer att ta tid. Men vi kommer inte ge oss. Sverige blev inte framgångsrikt tack vare politiker som ignorerade de centrala samhällsproblemen – och kommer inte förbli framgångsrikt med sådana. Efter valet lägger vi om kursen. Jag ser fram emot det av hela mitt hjärta.
Ebba Busch (KD), partiledare