Det är anmärkningsvärt att vi fortfarande pratar om stress och utmattning som ett individuellt problem utan att samtidigt prata om samhällshaveriet.
Vi behöver höja kunskapsnivån kring begreppet arbete/fritid i relation till utmattning, för det är både naivt och okunnigt att prata om kvinnors stressrelaterade ohälsa utan att lyfta det obetalda arbetets organisering och hur ojämställdhet genomsyrar alla områden, från vaggan till graven. Kvinnor bär dubbla bördor, osäkra anställningar, vård och omsorg, ofrivilliga deltider. Stress, sämre löneutveckling, glastak och utsatthet.
Obetalt hushållsarbete
När den betalda arbetsdagen sedan tenderar att ta slut för män, påbörjar kvinnor arbetsdag nummer två, matlagning, diskning, städning, tvätt och omsorg av barn. Obetalt hushållsarbete och föräldraskap är tyvärr fortfarande kvinnors ansvar och mäns tillval.
Att vi dessutom ofta pratar som om ”jämställdhet redan är ett faktum” är ett av de största hindren för förändring. Den krassa statistiken konstaterar att vi har en lång bit kvar. Kvinnor lägger fortfarande ungefär 45 minuter mer på obetalt arbete varje dag.
Räknar vi också på tiden för föräldraskapet tar siffrorna ännu mer ojämställda proportioner då pappor på vardagar tillbringar två timmar mindre tid med sina egna barn än vad mammorna gör. Till det kommer projektledarrollen; Att vara den som planerar, organiserar, påminner, har koll på papper, möten, födelsedagar, rena kläder, utflykter, den logistiken mäts ofta inte ens in i statistiken, men många kvinnor beskriver den stressen som det värsta av allt. Att han inte verkar se, eller ens bry sig. När män kan kosta på sig att var en ”sköna och avslappnade” så blir konsekvensen av det beteendet att kvinnor i deras närhet går sönder, vilket är både skevt och orimligt.
Den här obalansen har skapat ett systemfel på samhällsnivå, där tiden och orken inte riktigt räcker till för saker som måste göras
Kvinnor som grupp har dessutom väsentligt ökat sin tid för betalt arbete, men deras tid för det obetalda arbetet har inte minskat i motsvarande grad. Gruppen män har inte alls i samma utsträckning gjort samma tidsmässiga rörelse in i hemmet, det obetalda hushållsarbetet och föräldraskapet.
Den här obalansen har skapat ett systemfel på samhällsnivå, där tiden och orken inte riktigt räcker till för saker som måste göras. Om några år från nu tror jag att vi på samma sätt som med till exempel rökning kommer att ställa oss frågan:
Hur kunde vi gå med på detta? Hur kunde vi låta så många människor bli sjuka? Hur kunde vi inte se, förstå och agera?
Fördela ansvaret
Vi behöver ta ett omtag och definiera hur vi tillsammans kan organisera det obetalda arbetet på ett sätt som är socialt hållbart. Vi löser inte samhällsdilemmat med stress och utmattning genom att kvinnor ska ägnas sig åt mindfulness eller ”sänka sina krav”. Vi löser det genom att hjälpas åt och fördela ansvaret för sådant som behövs göras.
Mäns positioner i samhällsstrukturen gör att de inte ses som ytterst ansvariga för hem, föräldraskap och relationer vilket får konsekvenser. Privilegiet som innebär att män inte behöver bli ifrågasatta trots orättvisa och allmänt stötande beteenden borde vara över nu år 2022. Vi behöver tillsammans hjälpas åt att påtala för alla män som fortfarande utnyttjar sina partners som kärleksslavar att det är fullkomligt oacceptabelt. Det om något borde kallas för bristande vandel eller att leva på ett grovt störande sätt.
För många män i dagens samhälle tycker att det är ok att se på sig själv som någon som ”hjälper till” i det gemensamma hemmet och sitter följaktligen lugnt och inväntar att den andre parten ska fixa det själv eller be om hjälp. Att göra så är definitivt inte att ta sitt ansvar vare sig som partner eller förälder.
Rimlig nivå
Jag vill därför uppmana alla män, fram för allt om ni delar vardagen med en kvinna, att ta ansvaret för att föra den här dialogen:
Vad tycker vi är en rimlig nivå? Är vi överens?
Om inte, hur kan vi gemensamt komma fram till en bra lösning?
Vad behöver göras och när? Vem gör det?
Känns det här rättvist/ rimligt för alla inblandade?
Att leva tillsammans och få vardagen att fungera är ett gemensamt ansvar och alla män som inte omsätter jämställdhet i praktiken är en del av problemet i stället för en del av lösningen.
Sandra Lindström, leg. psykolog