Sverige har lägst antal vårdplatser i EU. Det beror på att det saknas sjuksköterskor – 40 000 under det kommande decenniet, enligt SKL och Vårdförbundet. Den nya generationens sköterskor accepterar inte villkoren, medan de äldre till slut har gett upp. År av obefintlig löneutveckling, konstant försämrad arbetsmiljö och total ignorans från ansvariga politiker är orsaken. Världens bästa vård är hotad, och det handlar om något så enkelt som löner och rast.
Bristen på operations- och narkossköterskor är så stor att operationssalarna står oanvända, medan cancerpatienter dör i kön.
Salarna står tomma, sängarna är bäddade, men det finns ingen där som kan vårda. Patienterna ligger i korridorer på akuten, de skrivs ut för tidigt, eller så läggs de aldrig in fast de har behov. En stor del arbetsuppgifterna för sjukhusläkare i ledningsposition består numera av att sortera mellan sjuka människor vem som har störst behov av vård. Det saknas intensivvårdssköterskor, därför flyttas kritiskt sjuka människor ut från intensiven då någon ännu sämre behöver platsen. Bristen på operations- och narkossköterskor är så stor att operationssalarna står oanvända, medan cancerpatienter dör i kön.
Samtliga landsting uppger att de har brist på sjuksköterskor. Problemet är en nedåtgående spiral, då arbetsmiljön blir sämre ju fler som säger upp sig. Ändå är det ofattbart få ställen där ansvariga testat den enkla metoden att lyssna på personalen.
Men vårdens största problem finns rakt framför näsan på dem och stavas personalpolitik.
Dalarna och Växjö är två exempel där man lyckats vända utvecklingen. På Danderyds sjukhus är bristen så akut att man i stället valt den kontroversiella och kortsiktiga lösningen att anställa unga läkare för sjuksköterskeuppgifter. Många politiker tycks se andra problem – och lösningar. De talar om digitalisering, effektivisering och privatisering, alltmedan välfungerande kliniker faller ihop som korthus av uppsägningar. Men vårdens största problem finns rakt framför näsan på dem och stavas personalpolitik.
Ett bra exempel på denna politiska blindhet är Henrik Ripa (M). Han är styrelseordförande för landets mest omdebatterade sjukhus just nu, Sahlgrenska universitetssjukhuset, SU, i Göteborg. Där har man skurit hårt i budgeten, fast verksamheten är extremt pressad. Före jul skrev över sexhundra läkare på ett upprop där man kräver enkla saker: bättre arbetsmiljö, ökad patientsäkerhet och fler sjuksköterskor.
I ett svar i Läkartidningen nyligen visade Ripa precis hur långt det är mellan politiker och personal:
”... lösningen kan inte bli att skjuta till mer pengar. Vi ökade resurserna med sju procent 2018 men produktiviteten ökade bara med fyra procent.”
Henrik Ripa (M) tror att han leder en industri, där personalen aldrig kan få bättre villkor om de inte uppvisar samma produktionsökning som just i industrin.
Ripa tror att han leder en industri, där personalen aldrig kan få bättre villkor om de inte uppvisar samma produktionsökning som just i industrin.
Att ta hand om en sjuk människa kan bara effektiviseras till en viss gräns. En hand på kinden kan aldrig ersättas av en maskin. Ett samtal med en anhörig till en döende kan aldrig digitaliseras. Detta fenomen kallas Baumoleffekten, eller tjänstedilemmat.
I branscher som är helt beroende av personalen kan produktion och kostnadsökning inte gå hand i hand. Samtidigt sker effektiviseringar och ökad produktivitet i resten av ekonomin, vilket gör att löner och priser pressas uppåt.
I vården är arbetsinsatsen och kompetensen konstant, men priset på utföraren kommer att öka. Alltså: sjuksköterskor kräver lön och arbetsvillkor i nivå med sina vänner i privata sektorn. Om de inte får det kommer de att sluta.
Bra vård förutsätter kostnadsökningar, oavsett vad Ripa och hans politikerkollegor önskar.
Bra vård förutsätter kostnadsökningar, oavsett vad Ripa och hans politikerkollegor önskar. Krisen på akutsjukhusen och vårdcentralerna är i grunden en personalkris, och kommer fortsätta att vara det tills ansvariga lyssnar till sin personal. Vi kan inte leverera världens bästa vård med EU:s lägsta antal vårdplatser. Vi kan inte ta hand om patienter utan personal. Det är bara att börja lyssna – och betala.
Fanny Nilsson
fristående skribent, arbetar i akutsjukvården