I mars lyssnade jag på ett föredrag om akvaponik i Stadsjords lokaler i Gamlestaden. Det var första gången jag hörde talas om systemet med fiskodling i tankar inomhus, i kombination med odling av växter. Växterna kan genom ett system ta upp den till nitrat omvandlade ammoniaken från fisktankarna. Man kan odla lite av varje på det sättet, till exempel mangold eller tomat, växterna odlas också inomhus. På det sättet produceras både fisk och grönsaker utan utsläpp.
Det pågår försök med flera former av akvaponik på olika ställen i världen. Den lokal som Stadsjord använder för akvaponik är bara 50 kvadratmeter stor, ungefär som en mindre tvåa, men kan ändå producera två ton fisk om året, och tjugo ton grönsaker.
Problemen med ekosystemet i våra svenska hav, och även i många hav globalt numera, handlar om de minsta djuren
Det här föredraget var det mest hoppingivande jag har hört på evigheter. Och det var tur att jag hann lyssna på det eftersom det bara någon månad senare började komma rapporter om att Skagerraks djuphavsfiskar, torsk, vitling och kolja, inte återhämtar sig längre längre (mer om det kan man läsa här och här).
Det handlar om mattillgång. Problemet är bara att vi troligen kommer att kunna fortsätta att köpa fisk i frysdiskarna bland oss som har råd, eftersom våra egna frysdiskar är de som töms sist, de kommer ju under lång tid att kunna fyllas på med fisk från andra hav.
Syns med blotta ögat
Men att miljön förändras kan man se med blotta ögat när man tittar ner i vattnet till exempel från en brygga i Fjällbacka skärgård. Den här sommaren har stenarna och den större tången haft en grågrön beläggning och de geggiga trådalgerna har tagit över det mesta av vegetationen, åtminstone vid bryggorna. I de här vattnen fanns det, för ungefär 25 år sedan, fantastiska färgvariationer och mängder av liv. Bottnen bestod av ålgräsängar på sandbottnar och andra, mer steniga, områden med makroalger. Just runt den brygga jag står finns inget av det kvar.
Färre torskar innebär mindre ålgräs och mindre ålgräs innebär minskat torskbestånd.
Ålgräset och makroalgerna är livsmiljö för många fiskar och olika sorters ryggradslösa djur. Problemen med ekosystemet i våra svenska hav, och även i många hav globalt numera, handlar om de minsta djuren. Många av djuren med beteckningen ”betare”, till exempel de små insektsliknande märlkräftorna, tånggråsuggor och snäckor, rensar bottnen och vattenväxterna, särskilt makroalger och ålgräs, och håller dem rena. Betarna kan också skrapa av kiselalger från hårda underlag eller äta förmultnat material i vattnet.
Kedjereaktion
Men det som har skett är att beståndet av rovfiskar, bland annat torsk, vitling och kolja minskar, vilket innebär att torskens bytesdjur, olika former av småfisk, som gyltor ökar. När småfisken ökar, minskar i sin tur deras bytesdjur, det vill säga just de betare som beskrivs ovan, som håller undervattensvegetationen ren från beläggningar. Och då ökar i stället mängden trådalger och beläggningar.
Detta är en orsak till att också ålgräsängarna nu är hotade. Och den cirkeln är ond, eftersom ålgräsängarna också är uppväxtplats för många torskyngel. Färre torskar innebär mindre ålgräs och mindre ålgräs innebär minskat torskbestånd.
Den andra orsaken till beläggningarna brukar vara övergödning av haven och det är, precis som utfiskningen, ett globalt problem.
Övergödningen i haven beror framför allt på tillförsel av kväve i form av nitrat och fosfor i form av fosfat, företrädesvis från jordbruk. Just i Fjällbackas skärgård rinner Joreälven och Anråsälven ut i havet och för med sig gödningsmedel ner i vattnet, ändå är problemen med just övergödning minst just vid Bohusläns kuster, jämfört med alla andra kustvatten runt Sverige.
Atlantvattnet räddar oss
Att just Bohusläns vatten är rent beror dock inte på att vi är bättre än andra, utan på att Atlantvatten kommer in till kusten obehindrat och sköljer med sig och späder ut det vi släpper ut i havet. Redan söder om Göteborg börjar problemen bli allvarliga för att sedan eskalera vid Blekinge och Öland. Om detta går det att läsa mer här.
Men vilka åtgärder måste då vidtas? Vilka måste vidtas först?
Vad som kan tyckas mest självklart är kanske att omedelbart fridlysa torsk, vitling och kolja. Det pågår redan försök med utplantering av ålgräs (man kan läsa mer om det här). Och om akvaponik lyckas etablera sig mer storskaligt och på fler platser skulle det vara fantastiskt. Men hjälper det ens om vi inte kan hejda utsläppen av kväve i havet från jordbruken?
Det är osäkert, men ju mer mat som kan produceras med alternativa metoder desto bättre är det, särskilt om det sker i kombination med ökade anslag till forskning. Så egentligen är svaret enkelt. Det handlar om kombinationer, och om att lyckas behålla hoppet.
Ann-Marie Ljungberg
författare och biolog
ledamot i Naturskyddsföreingen Göteborgs styrelse