Jag väcks av ett sms från min vuxna dotter: ”pappa – blir det krig i Sverige tror du?” Jag går in på Omni för att förstå varför frågan ställs. Är det något av hennes två barn, 11 och 8 år, som läst något på nätet? Jag hinner precis ögna igenom tillräckligt från Folk och Försvars årliga konferens för att inse frågans allvar då det plingar till i min mejlkorg. Det är Nyhetsbyrån i Järva. Hur skall de hantera alla oroliga föräldrar och barn som hör av sig – många som sökt sig till Sverige för att just undvika krigets fasor.
Jag försöker skriva ett lugnade mejl till såväl min dotter som till Nyhetsbyrån i Järva. Enligt min mening är det helt obefogat att prata i termer av risken för ett väpnat anfall mot svenskt territorium i närtid, det vill säga inom överskådlig tid. Men visst - det finns krafter bland den politiska ledningen i Sverige som menar att Sverige redan befinner sig i krig - utifrån synsättet att Ukrainas krig är vårt. Därtill kommer det obestridliga faktum att vårt stundande medlemskap i Nato kommer att flytta Sveriges försvarslinjer bortom Sveriges gränser till militäralliansens yttersta gränser. Här menar jag att det finns en större, om än fortfarande liten risk för militära hot mot svenskt territorium. Betydligt större risk finns det emellertid för att svenska värnpliktiga genom Natomedlemskap dras in i krig utanför Sveriges gränser.
Enligt min mening är det helt obefogat att prata i termer av risken för ett väpnat anfall mot svenskt territorium i närtid, det vill säga inom överskådlig tid
Så hur skall vi då förstå regeringens krigsretorik? Delvis hämtar man sannolikt sin inspiration från den retorik som alltsedan Ukrainakonfliktens början präglar flera länder i Europa. Andra delar av retoriken förklaras sannolikt av svensk strävan efter fullvärdigt medlemskap i Nato.
Men jag anar att regeringen också vill passa på att med känd 80-tals retorik ta igen förlorade år från den tidigare M-regeringen Reinfeldts nedrustning. I kampen om väljare med SD finns det ett uttalat behov av att flörta med sina traditionellt nationalkonservativa väljare som tidigare M-ledning förlorade. Det handlar om att få fram ett ökat militärt budgetutrymme för att kunna återställa den tidigare militära ordningen.
Militära lösningar
Men det kan finnas en mer subtil anledning till försöken att militarisera vårt medvetande. De pågående klimatförändringarna utgör mänsklighetens främsta säkerhetspolitiska hot. Lever det politiska ledarskapet i tron på att deras valbarhet ytterst bygger på att vägra förhandla om den egna befolkningens livsstil kan det bli frestande att försöka kompensera bristen på politiska lösningar med militära. Men oavsett anledning är retoriken djupt problematisk.
För snart ett år sedan deltog jag i den årliga trygghetskonferensen i Luleå. Justitieministern Gunnar Strömmer oroade sig för den sjunkande svenska försvarsviljan. Han menade att vi befann oss i ett så skarpt läge, till följd av den tidigare regeringens oansvariga politik, att frågan om mänskliga rättigheter skall sättas på paus tills människors säkerhet och trygghet återupprättats.
Utifrån ett freds- och utvecklingsperspektiv argumenterade jag för att försvarsvilja aldrig kan tvingas fram genom repressiva åtgärder och att sätta mänskliga rättigheter på paus. Tvärtom - försvarsvilja kan bara växa fram ur människors känsla av samhällstillhörighet och att känna sig behövd och inkluderad i samhällsutvecklingen. Frågan om rättvisa och jämlikhet är central.
Köra i diket
Den nuvarande regeringens politiska åtgärder har på punkt efter punkt undvikit det mesta av de evidensbaserade forskningsresultaten när det gäller konsten att värna samhällsgemenskap och social hållbarhet. Utspelen i samband med Folk och Försvars konferens i Sälen visar på att Sverige också håller på att köra i diket när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken för vilken försvarsviljan utgör dess främsta grundbult.
Förslagen är ogenomtänkta och dessutom kontraproduktiva. Detta till följd av den ojämlika utveckling och brist på samhällstillhörighet som följt i spåren på skattesänkningar och nedrustning av sociala skyddsnät. Ulf Kristersson tycks tro att försvarsviljan höjs genom att i närtid skrämma människor med att kriget kommer och påminna om medborgarskapets skyldigheter. Han bortser ifrån att försvarsviljan framför allt höjs om det finns några medborgerliga rättigheter värda viljan att försvara.
Uppgiften som det svenska folket står inför är gigantisk. Det handlar inte minst om att möjliggöra framväxten av ett nytt politiskt ledarskap. I stället för att vänja oss vid tanken på krig måste vi ägna kraft åt hur vi bäst skall värna om social hållbarhet och fred.
Hans Abrahamsson, freds- och utvecklingsforskare