Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kommer ”att” vara kvar?

Heter det ”vi kommer resa till London” eller ”vi kommer att resa till London”? Många saknar ”att” och undrar om inte barnen lär sig grammatik i skolan längre.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

En del säger och skriver vi kommer att göra det, medan andra väljer vi kommer göra det. De senare är yngre än de förra. Det är alldeles uppenbart att det blivit mycket vanligare under senare år att infinitivmärket att saknas efter kommer. Grammatikbokens beteckning för kommer att är temporalt hjälpverb. Det är ett av svenskans vanligaste sätt att uttrycka framtid, jämte skall och rent presens. Och i vardagligt uttal blir det som regel kommer å.

Många lägger märke till avsaknaden av att och uttrycker sitt ogillande: jag saknar mina att, vart har att tagit vägen, lär sig barnen ingen grammatik längre? Jag har under årens lopp fått massor av brev med denna innebörd.

Inte en enda gång har någon uttryckt sin glädje över förändringen. Följande tänkta brev har ingen skrivit: ”Det är så roligt att det gamla kommer att blivit det moderna kommer, som mer liknar våra andra svenska hjälpverb. Hur kommer sådana här förbättringar till stånd?”

Så har alltså ingen uttryckt sig, men det finns en uppenbar logik i resonemanget. Hjälpverb följs av ett annat verb i infinitiv utan att det kommer något att emellan. Det heter ska resa, måste resa, vill resa, borde resa och så vidare, aldrig ska att resa, måste att resa, vill att resa, borde att resa. Undantag: kommer att resa.

Barn försöker hitta de grammatiska mönstren när de lär sig sitt modersmål, och detta sker som regel omedvetet. Det är en naturlig förändring att låta kommer ansluta sig till de andra hjälpverben, som ju aldrig har ett att före det följande verbet. Det är den här tendensen att söka regelbundenheter som gör att varje normalt funtad treåring försöker lansera böjningar som fådde, gådde och gedde efter det regelbundna mönstret bo, bodde, bott. I det här fallet lär de sig snart de standardspråkliga och oregelbundna formerna fick, gick och gav. Skillnaden är så tydlig. Ett försynt å efter kommer hörs inte lika bra.

En intressant sak är att mängder av människor retar sig på ett saknat att efter kommer, men ingen bryr sig om att vi har en packe andra verb där att kommer och går. Ett bra exempel är verbet försöka. Säger du försökte å göra det eller försökte göra det? Min gissning är att de flesta inte vet vad de säger, eller skriver. Många växlar säkert mellan varianterna utan att vara medvetna om det. Jag tror också att det är vanligare med å i tal än med att i skrift.

Det finns fler fall med ett flyktigt infinitivmärke: lovade ringa eller lovade att ringa, planerade resa eller planerade att resa, slutade regna eller slutade att regna.

I framtidens språkbruk kommer infinitivmärket (att) saknas efter kommer – men inte hos oss som lärde oss det som barn. Hos oss sitter kommer å i ryggmärgen.

Lars-Gunnar Andersson

professor i modern svenska vid Göteborgs universitet

Mejla din språkfråga till [email protected]