Inom klimatrörelsen talas om klimaträttvisa, och det är bra. Men analysen av vad som bör avses med klimaträttvisa syns mig bristfällig, där man ofta menar att rika länder ska bistå fattiga länder som drabbas av ökande global medeltemperatur.
Bristfällig verkar även förståelsen vara för den enorma svårighetsgraden gällande att nå uppsatta utsläppsmål, vilket gör att man tror på framgång med metoder som inte passar för problemets komplexitet. Något som kan bli farligt på sikt.
Dessa två brister hänger samman med följande. Ibland görs jämförelser mellan klimatfrågan och det dilemma som blivit känt under namnet ”Allmänningens tragedi”. Dilemmat kan illustreras av bönders hantering av en äng som brukas tillsammans. För den enskilda bonden kan det vara en fördel att öka antalet djur, men om alla bönder gör det räcker inte marken till och alla drabbas. Men problemet kan hanteras genom en kompromiss som gynnar alla inblandade.
Behöver inte bry sig
Klimatfrågan har mer svårlöst karaktär. De som drabbas värst är framtidens människor, och ofödda kan inte ställa krav på en kompromiss. De har inte heller rösträtt, så politiker behöver inte bry sig om vad som ligger i kommande generationers intresse. Det går visserligen att invända att människor i dagens värld redan drabbas, och det är sant. Men problemen med den uppfattningen är två.
Det ena är att de som drabbas mest rör sig om fattiga människor som har svårt att göra sin röst hörd i det globala samhället. Det andra är att negativa effekter drabbar lokalt, men att minska de egna utsläppen får bara en global effekt. I sitt fina vinterprogram i Sveriges Radio tog idéhistorikern Sverker Sörlin upp hur Sverige blir allt mer snöfattigt. Men om fler saknar snö får vi inte mer snö i Sverige genom att minska våra utsläpp. Det som däremot har viss effekt är lokala anpassningsåtgärder. Mer konstsnö, forskning om konstsnö som tål varmare väder, och exploatering av kallare delar av fjällvärlden. Samma sak gäller förstås för öar vars existens är hotade av stigande vattennivåer. Även om öborna minskar sina utsläpp så höjer sig havet likafullt.
Utifrån analysen kan några slutsatser dras. För det första. De globala miljöfrågorna är mer svårlösta än något annat problem som mänskligheten ställts inför eftersom de som drabbas värst inget har att säga till om. Vi begränsar således kommande generationers möjligheter till goda liv.
Vi behöver ändra vilken mat vi odlar, anpassa bostäder till ett varmare klimat, och skydda områden från översvämningar
För det andra. När effekterna av ökad global medeltemperatur och minskande biologisk mångfald blir mer påtagliga måste våra samhällen omformas. Det kommer ske genom att vi anpassar oss till nya förutsättningar, så som att vi ändrar vilken mat vi odlar, anpassar bostäder till ett varmare klimat, och skyddar områden från översvämningar, snarare än att vi fattar de politiska beslut som krävs för att få ner utsläppen tillräckligt, och även leder till förändringar i livsstil.
För det tredje. Det kan vara bra att människor demonstrerar och genomför civil olydnad om det inte görs på sätt som mest väcker irriterade motreaktioner. Men vare sig demonstrationer eller aktioner kan leda till utsläppsmålen nås. Demonstrationer och aktioner kan passa för specifika krav som ”Stoppa Preems utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil”. Men de fungerar dåligt för krav som ”Uppfyll Parisavtalet”, för det handlar om många beslut under flera decennier.
Våldsam riktning
Om delar av klimatrörelsen tror att aktioner på till exempel vägar kan leda till kraftfulla åtgärder gör man inte bara en missbedömning. När bristen på framgång blir tydlig uppstår risken att man i desperation utvecklas i mer våldsam riktning, som kommer att förvärra och inte förbättra kampen för ett stabilt klimat.
För det fjärde, motmedlet mot den skissade negativa utvecklingen är att det finns nu levande människor som står upp för kommande generationers intressen. På den punkten finns dock hopp.
I en artikel i Nature den 31 maj förra året kombinerades teorin om planetens gränsvärden med tankar om rättvisa. Den sammanfattas som ”3 I”: Interspecies justice, intergenerational justice och intragenerational justice. Alltså rättvisa gentemot andra arter än människor, rättvisa inom nu levande generationer, samt rättvisa gentemot kommande generationer.
Den synen på rättvisa är bättre än den som dagens klimatrörelse har. Och det behövs debatt om vad rättvisa bör vara i vår tid. Om tanken på ett utvidgat rättvisebegrepp vinner gehör och förankras folkligt har våra värderingar förändrats. Utifrån tankar om vad som är rättvist möjliggörs mer radikala åtgärder än i dag. För ytterst avgörs politikens inriktning av vad som har folkligt stöd
Till en vunnen sådan idékamp ställer jag mitt hopp.
Billy Larsson, leg psykolog, fil dr i psykologi och författare till Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet