Effekterna av en uppvärmning på två grader, som redan nu förefaller oundviklig, är så stora att det ordnade samhälle vi nu känner riskerar att bryta samman. Effekterna av en skenande uppvärmning är till och med värre än ett konventionellt krig, då det inte längre finns något ”efter”. Enligt SOM-institutets toppar klimatförändringarna listan på vad som oroar svenskarna mest – annat vore märkligt. Samtidigt uteblir en bred medborgarrörelse för ambitiösa åtgärder.
Förmågan att bortse från de stora frågorna har hittills fungerat ganska väl, då det funnits politiker som axlar ansvaret att lösa komplexa frågor åt oss. Vad gäller klimatfrågan har dock ledarna abdikerat. I avsaknad av framsynta ledare är få beredda att kämpa för åtgärder som de upplever slår tillbaka i form av inskränkt frihet. Människan har dessutom svårt att förstå vidden av krisen, bland annat på grund av att förändringarna sker långsamt. Det är också svårt att tolka förändringen i termer av orsak och verkan: en onormalt varm sommar kan förklaras med tillfälligheter, och inte som ett bevis på global uppvärmning.
Ändrade konsumtionsmönster
Detta leder in på den kanske svåraste frågan, nämligen hur man ska få medborgarna att acceptera politiska beslut som inskränker deras handlingsfrihet. Hur ska man få dem att tycka att deras liv blir bättre om de fråntas friheter i form av ändrade konsumtionsmönster?
Hur ska man få den som är van vid att åka utrikes tre-fyra gånger om året, att acceptera, låt säga, en resa vart tredje år?
Hur ska man få den som redan känner sig hunsad av ”åsiktspoliser” att omfamna ytterligare pekpinnar?
Människor sätter gränser för sina drömmar om vad de vill livet ska ge. Ett pedagogiskt verktyg är att resonera i termer av möjlighetshorisonter, det vill säga de handlingar som en person ser som möjliga att utföra inom ett visst tidsintervall. En högre inkomst flyttar fram horisonten, eftersom fler val blir möjliga, en lägre flyttar bak horisonten. Låt oss jämföra möjligheten att åka till Öland under semestern med att åka till New York. Horisonten är också där vi lägger drömmar om det som sticker ut i vardagslunken, och för många incitament till att stå ut med vardagen.
För den som likt oss är övertygade om att växthuseffekten är mycket allvarlig är alla politiska åtgärder välkomna, även om de innebär mycket stora förändringar i sättet att leva. Åtgärder som begränsar flygtrafiken ökar våra möjlighetshorisonter, eftersom en ökad tilltro till att planeten ska klara sig bättre med råge överträffar uppoffringen att flyga mindre. På samma sätt kommer andra politiska beslut som begränsar utsläppen att upplevas som ökade möjligheter för de med samma övertygelse, även att de begränsar det egna handlingsutrymmet.
Lansera som alternativ möjlighet
För den som tvivlar på eller inte orkar ta till sig klimatkrisen krävs det emellertid något mer för att stängda möjligheter ska accepteras. Denne ser ju exempelvis inte skatter på flyg som horisontöppnande, utan enbart i termer av mindre möjligheter för sig själv och sin familj. Det som framstår som en snävare horisont måste därför lanseras som en alternativ möjlighet.
Applicerat på resekonsumtion kan det innebära att i stället för att resa utomlands en vecka kan man vara borta fem-sex veckor fast med längre tid däremellan, alternativt resa inom landet. Därmed stängs möjlighetshorisonter, men andra öppnas.
Vem eller vilka är det då som ska inge oss en längtan efter kortsiktiga uppoffringar för ett långsiktigt mål?
Här är plats för visionära politiker och opinionsbildare, nationellt och internationellt, som en Martin Luther King i kampen för de svartas rättigheter. Någon som bereder vägen för att förverkliga framtida möjlighetshorisonter; för de nu levande, de ännu inte födda, för djuren och för växterna.
Här är också att trovärdighet är viktigt. Den som stakar ut vägen mot framtiden måste visa att hon menar allvar även genom sina personliga handlingar. Eftersom jag vill det här tar jag tåget när så är möjligt, jag arrangerar möten via nätet och så vidare.
Tär på livskvaliteten
Att tvivla på sina barn och barnbarns, och till och med sina egnas, möjligheter att framgent kunna leva ett något så när drägligt liv tär på livskvaliteten. Tänk att, som pappa, en dag slippa vakna upp på natten med en kall isande fruktan och vanmakt; varför händer så lite? Tänk att som ung slippa kalkylera värdet av att ens studera vidare i en värld som närmar sig kollaps.
Sett i backspegeln kommer åtgärder som minskar på möjlighetshorisonter i dag att upplevas som bagatellartade jämfört med verkningarna av den globala uppvärmningen imorgon.
Stefan Sellbjer
docent i pedagogik vid Linnéuniversitet
Filippa Werner Sellbjer
student vid Lunds universitet