Greta Thunberg fortsätter att defilera runt bland världens mäktigaste och mest inflytelserika. Hon har blivit en levande åskledare för den alltmer uppladdade klimatfrustrationen. Men tyvärr går hon just nu också på gränsen till att bli vilseledd som ett ”powered by Greta”-objekt för de samhällsaktörer som vill synas. Klimatfrustrationen förklarar också varför organisationer som Extinction Rebellions, Fridays For Future eller Global Climate Strike har fått ett sånt starkt stöd. Vi ser ett tydligt rop på hjälp.
Frågan är bara om klimataktivisterna förstått att ingen kommer att svara och att de riskerar sluta som en ekokammare om de inte tänker om.
Ord utan handling
Förhoppningen är att allt detta ska skapa opinion och öka trycket på politiker. Men inget kommer att hända eftersom det saknas politiska möjligheter. Det finns inga partier som på ett radikalt sätt vill svara mot klimataktivisterna rop. Politikerna lever kvar på 00-talet och diskuterar fortfarande grön tillväxt, tekniklösningar och effektivt resursutnyttjande. Lösningar som i dag drunknar i ett hav av ständigt ökande behov av fossilt material, ekonomisk tillväxt och konsumtion. Inte undra på att vakna politiker och forskare prisar klimatstrejkerna, de har ingen annanstans att ta vägen. Det är inlåsta i sitt eget paradigm.
Det finns inga partier som på ett radikalt sätt vill svara mot klimataktivisterna rop
Jag tillbringade någon timme framför SVT:s morgonstudio och såg intervjun av ett koppel politiker från mörkblått till rött, inklusive finansministern, när den nya budgeten släpptes. Ordet klimat nämndes inte vid ett enda tillfälle. Kunde inte ens journalisterna försöka? Hoppet till gällande politiska ordning är ganska nära noll för att vara optimistisk.
Vi befinner oss i en klimatkramp med å ena sidan klimataktivister som fortfarande lever kvar i föreställningen att andra ska ta vid och att de får ha sitt protestparty ifred. Å andra sidan etablissemanget och alla vuxna i rummet som har kört ner i diket och nu står skingrade på vägen och förläget försöker flörta till sig en lift av några fredagsstrejkande ungdomar. Två klimatdesperados i en rondell som ingen vet hur man lämnar.
Krävs politiskt agerande
Vad de nya klimatpsykologerna inte vågar berätta för de allt fler ångestdrabbade är behovet av en systemförändring. Tyngande ideologiskt tankegods, smygtassande experter och rädslan att behöva förändra sin vardag och lämna sina vardagliga komfortzoner är dörrarna som måste sparkas in. Cancerbeskedet måste levereras men med en stark förhoppning om tillfrisknande.
Vägen ut ur denna rondell heter politisk aktivism.
Det skulle kunna innebära fredagsmanifestationer med politiskt innehåll från politiska rörelser. Konkreta krav eller lösningar som aktivister själva formulerar eller redan existerande politiska lösningar som inte uppmärksammas av det politiska och mediala etablissemanget. Det traditionella politiska käbblet måste upphöra.
Det traditionella politiska käbblet måste upphöra
De politiska kraven måste fungera tvärs över det politiska landskapet så att alla väljare kan få svar på frågan: ”Varför skulle klimatpolitik gynna mig?”. Svaret på frågan är en politik där ekonomi, sociala frågor och välfärdsbegreppet kan förnyas och sys ihop till en fungerande medborgarlösning. Aktivism kan med detta konkretiseras, debatten kan börja, den mediala och politiska kelandet av klimataktivism kan läggas till historien, trycket på politiker kan skärpas och aktivismen för klimatet kan börja göra skillnad.
Men detta kräver också att klimataktivisterna vågar släppa in politiken, i stället för att avråda från att manifestera loggor och politiska nätverk så som de gör exempelvis under dagens stora klimatstrejk. De måste utgå från verkligheten och skaffa sig partners innan all fångst av klimatdesperata börjar ruttna och blir obrukbar.
Är det naivt att tro att så många intressen kan samsas? Berätta det för bensinprisivrare som i dagarna gör gemensam sak med Inlandsupproret, Sjuksköterskeupproret och upproret mot Försäkringskassan på Sergels torg.
När initiativen har ryckts ut ur armarna på politiker och när tydliga krav hörts från gatorna som vid demonstrationer för kvinnors rösträtt, mot USA:s inblandning i Vietnamkriget, mot rivningen av Almarna i Kungsträdgården eller som vid Gula västarnas politiska krav har det handlat om en välkommen politisk självförsörjning, En helt nödvändigt ingripande som ingen i historien ångrat i efterhand.
Mats Sederholm, skribent, författare och aktivist för ”Green New Deal for Europe” och DiEM25