Demokratin kräver samtal människor emellan. Förnuftiga slutsatser kräver upplysning och eftertanke. Åsikter och livssituationer måste kunna belysas och granskas för att föra samhället framåt. Det finns inga genvägar och ibland är diskussionerna som krävs obekväma. Frågan om extremismen och jihadismen är i dag lika brinnande aktuell som den är obehaglig. Det finns nämligen många svenskar som har anslutit sig till terrorsekten IS, och det finns ännu fler som indirekt legitimerar och bidrar till de fruktansvärda förbrytelser som i dag begås i Mellanöstern.
Teaterpjäsen Jihadisten försöker utforska den frågan. På Göteborgs stadsteaters hemsida beskrivs syftet med uppsättningen: att förstå hur det kan gå till när en ung svensk radikaliseras och till slut blir en jihadist. Det är en relevant fråga som kräver svar. Uppsättningen handlar inte om att skönmåla eller legitimera vad som händer i Mellanöstern, den handlar om att försöka förstå vad som händer här i Sverige. Liksom många andra kulturuttryck blir uppsättningen ett meningsfullt verktyg som kan hjälpa oss att förstå världen och vårt eget samhälle.
Bedräglig sammanblandning
Det finns otaliga andra exempel på kulturuttryck som upprört. Makode Lindes utställning, som han ville kalla Negerkungens återkomst, väckte så mycket ilska att den tvingades byta namn. Lars Vilks rondellhundar resulterade i en fatwa och mängder av dödshot. De mest betydelsefulla kulturuttrycken är sällan bekväma. Sammanblandningen av begreppen kultur och nöje är därför bedräglig. Man spelar inte dramatiska pjäser på Göteborgs stadsteater för att underhålla, man spelar dem för att skaka om – även om vissa njuter av turbulensen.
När kulturen är fri kan den ställa svåra och provocerande frågor som saknar självklara svar. Den skapar möjlighet för människor att bredda sina perspektiv och utmana sina egna sanningar. En fri och livskraftig kultur blir därför som ett slags immunförsvar för demokratin; genom att ständigt öppna upp för nya tankebanor möter man lättare samtidens och framtidens utmaningar.
Oroväckande och beklagligt
När politiker lägger sig i vad som produceras på enskilda scener är det ett tecken på att man vill använda sin makt till att censurera och inskränka människors spontana resonemang. Det är inte särskilt förvånande när antidemokrater runtom i landet lägger mycket energi på att kritisera enskilda teaterföreställningar, men när företrädare för demokratiska partier ger sig in på samma bana är det oroväckande.
Förra veckan motsatte sig en liberal riksdagsledamot uppsättningen av Jihadisten, utan att ha tagit del av innehållet, och det är mycket beklagligt. När höga företrädare för politiska partier bryter mot principen om armslängds avstånd visar det i bästa fall på en bristande kunskap om kulturens roll i samhället, i värsta fall på en bristande respekt för demokratin. Båda alternativen är oförsvarbara.
Fri kultur ett demokratiskt fundament
Det är en demokratisk politikers plikt att sätta sig in i andra människors verklighet och förstå vad de har för tankar och idéer, vad det är som motiverar det goda och det onda. Om man inte vill förstå logiken bakom människors vägval kommer man aldrig att kunna göra upplysta ställningstaganden eller fatta bra beslut. När man drar på sig skygglapparna misslyckas man med sitt uppdrag.
Den fria kulturen är ett fundament för en fungerande demokrati. Därför är det nödvändigt att politiker aldrig frångår principen om armlängds avstånd. Även om föreställningarna är provocerande, ska politiker inte ha någonting att säga till om vad som spelas på Göteborgs stadsteater.
Henrik Edin (L)
Kultur i Väst