Skilsmässostatistiken skjuter i höjden. Och att hitta en man eller kvinna efter ett av livets svåraste ögonblick, när man separerar från den man en gång skaffade barn med, är stört när omöjligt i dagens samhälle. Vad beror det på? Varför är det så svårt att hitta någon som man kan leva med den sista tredjedelen i sitt liv?
Nora Adin Fares beskriver om hur trött hon är på att projektleda män. Erik Helmersson svarar att han är glad att slippa vara en dejtande man 2023. Samtidigt skriver Elvira Lagerström Dyssen om hur Tinder svepte bort hennes värde - hur det fick henne att känna sig utbytbar. Hur det plötsligt efter några lyckade dejter svalnar. Hur han hör av sig och känner sig lite förkyld och frågar om de kan höras om några dagar. Vilket de självklart inte gör.
Tinder är antagligen en av anledningarna till att människor ses som en produkt. Bakom hörnet kan det finnas någon som är lite bättre. Det räcker inte längre att man känner attraktion, har liknande värderingar, fina samtal och gemensamma intressen. Det måste finnas något mer. Men det där mer går inte att formulera. Kanske är det som konstnären Waldersten uttrycker det: Everything might not be enough.
Hur kan vi då begära att vi ska hålla fast vid samma människa en längre period?
I grunden kanske det handlar om vad marknadsekonomin har gjort med oss. Vi byter mobiler vart tredje år. Många av oss byter boende ofta. Vi reser till olika ställen för att det skulle vara urbota tråkigt att hela tiden uppleva samma sak. Hur kan vi då begära att vi ska hålla fast vid samma människa en längre period?
Vad händer om man tittar på det här ur ett mer vetenskapligt perspektiv?
Tillitshormonet oxytocin är viktigt för att stärka relationer mellan människor, inte bara mellan partners utan även mellan föräldrar och barn. Det utsöndras vid värkarbete, amning och sex och beröring.
I Illustrerad vetenskap går det att läsa om forskning som har gjorts på prärie-sorkar. Det har nämligen visat sig att de är monogama och man tror att det är på grund av att de har fler receptorer i hjärnan för just hormonet oxytocin, jäm-fört med andra däggdjur. De flesta däggdjur har flera partners under livet men präriesorken håller sig fast vid en. Hela livet. I forskningen ser man att om man blockerar oxytocinet så slutar även präriesorkarna att vara monogama. De sticker helt enkelt ut och letar efter nya präriesorkar att dejta.
Öppna ögonen
Människor har svårt att tro att hormonerna påverkar dem. Men östrogenbrist skakar om kvinnan i grunden och det sjunkande testosteronet får mannen att slakna. Ändå blundar vi för detta. Men kanske måste vi öppna ögonen för vetenskapen ännu mer nu när människan blivit en produkt. Något som den kända psykoterapeuten och relationsexperten Esther Perel menar är det största problemet. Sluta se human beings som produkter. Lättare sagt än gjort dock.
Men forskningen med präriesorkar visar att det kanske skulle finnas en lösning på allt. På att få den där kanske-mannen eller kvinnan att ändå bestämma sig.
Kanske är lite nässpray med oxytocin svaret. Det används redan idag till exempel för att få igång amningen hos kvinnor. Om vår dos av hormonet skulle öka, kanske vi skulle nöja oss, känna mer tillit till den som står framför oss, och inte vilja ha något annat. Kanske skulle vi vara mindre otrogna, skippa Tinder och kanske skilsmässostatistiken rent av skulle minska.
Jag anmäler mig frivilligt om det finns någon forskare som vill göra det ex-perimentet på människor. Tar med mig nästa dejt så gör vi det tillsammans.
Allt för att slippa känna mig utbytbar.
Katarina Wilk, författare, entreprenör och journalist