Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars-Gunnar Andersson: Kan man tvingas säga hen?

Flera tidningar har nyligen beskrivit ett ärende där en elev upplevde sig språkligt kränkt.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Eleven ”ville inte bli tilltalad med han eller hon utan med hen”, och föräldrarna hävdade att ”elevens pronomen är hen”. En lärare vägrade emellertid att använda hen. Diskrimineringsombudsmannen (DO) tog upp ärendet och ansåg att den på detta vis kränkta eleven skulle få ekonomisk ersättning.

Det hela är väldigt konstigt. Jag vill varken bli tilltalad med han, hon eller hen, utan med du. Antingen tilltalar man mig med du eller så säger man Lars-Gunnar. Så har det varit i drygt 50 år.

Du är sedan slutet på 60-talet det allmänt brukade tilltalspronomenet i svenskan. Den så kallade du-reformen etablerades under ett par år, och i dag är nog alla tacksamma för den här språkliga förändringen som gjort våra samtal så mycket enklare och smidigare.

Många minns ett knivigt titelbruk och ett ibland besvärligt val mellan du och Ni. Under mina 12 år i skolan sa jag aldrig du till en lärare, men inte heller Ni. Vi elever undvek pronomentilltal helt och hållet. När så krävdes, fanns ord som fröken och magistern att tillgå.

När jag började läsa nordiska språk på universitetet 1968, tilltalades manliga studenter med efternamn, medan de kvinnliga studenterna fick heta fröken Ek eller fru Ek. En lärare av den gamla stammen gick under första lektionen igenom namnlistan och ställde frågan ”Fru eller fröken?” till de kvinnliga studenterna.

Om jag som lärare några år senare hade ställt samma fråga, hade jag blivit betraktad som galen, och antagligen anmäld. En lärare ska inte efterfråga studenters civilstånd. Än mindre efterfråga deras könsidentitet.

Vi kan vara tacksamma för att vi numera tilltalar varandra med du och förnamn. Pronomen som han, hon eller hen används vid omtal, till exempel när vi talar om en icke-närvarande person. Det finns också situationer där han, hon eller hen kan användas i klassrummet, exempelvis när läraren säger något i stil med ”Hörde du vad han/hon/hen sa?”. Vill man inte välja något av dessa tre pronomen, säger man ”Hörde du vad Kim sa?”

Det märkliga i hela den här historien är att man inte klargör skillnaden mellan tilltal och omtal. Vid tilltal används du och i plural ni, pronomen i andra person. Vid omtal används pronomen i tredje person, alltså han, hon, hen och i plural de.

Den lärare som av någon anledning inte vill säga hen behöver faktiskt aldrig göra det. Definitivt inte vid tilltal, men inte heller vid omtal. Det finns ingen språklig princip som i en viss social situation tvingar oss att välja mellan han, hon och hen. Förnamn är ett utmärkt och respektfullt val vid omtal.

Att med kränkthet som argument tvinga lärare att använda pronomenet hen är en olustig form av språkligt förtryck. Att ett sådant språkliga tvång dessutom skulle sanktioneras av myndigheterna förefaller ytterligt märkligt.