Att vi skall minska användningen av fossila bränslen över lag i världen och för elproduktion i synnerhet är något som i dag ofta ses som ett måste. Den stora frågan är hur detta skall ske med någorlunda bibehållen levnadsstandard då elenergi är den renaste och mest flexibla formen av energi. Till viss del går det nog att bygga ut intermittenta energislag som sol och vind, men detta kräver stora mineralresurser både för själva energikonverteringen (sol och vind till el) samt för de batterier som behövs för ellagringen. Med dagens teknik ter sig en sådan storskalig utbyggnad nära omöjlig om man ser till metall och mineralresurser. Med tekniska paradigmskiften kan det gå, men detta ligger långt i framtiden rent praktiskt.
Ett annat alternativ är kärnkraften, fission eller fusion. I det senare fallet pågår aktiv forskning sedan många år och forskarna anser att det finns gott hopp men återigen, det ligger en bit bort i tiden. Sålunda återstår fissionen. I dag har fissionskraften tjänat människan i mer än 50 år och sparat in mycket stora mängder koldioxid i världen. Dock har fissionskraften som den körs i dag vissa nackdelar förutom direkta olyckor. Man utnyttjar bara cirka en procent av energiinnehållet i kärnbränslet innan det skall slutlagras i ett djupförvar i cirka 100 000 år. Trots detta finns det tillräckligt med uran för att kunna köra fissionskraft i många årtionden än.
Framgångsrik forskning pågår
En ofta framförd tanke är att koppla ihop reaktorer, återvinning, bränsletillverkning, slutlagring och safe guards i ett slutet kretslopp, det så kallade Generation IV systemet. Att bygga upp ett sådant system är inte fantasier och önsketänkande. Snabba reaktorer har körts sedan 1951 och likaså separationen av klyvbart material från använt kärnbränsle. Som alla tekniker kan den naturligtvis finslipas och mycket framgångsrik forskning kring alla delarna av detta kärnkraftssystem pågår på Chalmers, KTH och Uppsala Universitet. När denna forskning kopplas till den mycket framstående svenska stålindustrin framträder en bild som vi inte sett sedan 1970-talet. Sverige har ett tekniskt försprång genom sin höga koncentration av alla de ingående kompletterande kompetenserna.
Bränsle i ett par tusen år
Vad skulle det då innebära med ett Gen IV-system i Sverige? Med stor sannolikhet blir elen från ett sådant system dyrare än nybyggnation av traditionella reaktorer. Dock bör vi här minnas att de exempel som ofta förs fram i debatten om dyra, försenade kärnkraftverk är ett fåtal; Finland, England och möjligen Frankrike. Tittar vi österut uppförs reaktorer i tid och till budgeterade kostnader. Detta nämns dock sällan. Med Gen IV-teknik skulle man kunna producera el på kärnavfallet som skapats under de senaste 50 åren av kärnkraftsdrift under ett antal hundra år. Skulle vi sedan komma över det uran som blev över när vårt bränsle anrikades har vi tio gånger så mycket till. Detta betyder bränsle i ett par tusen år med nuvarande effektuttag utan att nytt uran grävts upp. Detta är i dag ganska viktigt då det ofta konstateras att just gruvbrytningen är den stora koldioxid- boven när det gäller kärnkraft. Med Gen IV-teknik kan den minimeras eller undvikas helt i ett antal hundra år.
Aldrig helt komma ifrån kärnvapen
Sedan kommer kopplingen till kärnvapen. Den kan man aldrig helt komma bort från tyvärr. Dock kan man konstatera att för alla de vapen som finns i dag har man separerat olika isoptoper av uran och plutonium. Isotopseparation behövs också när vi tillverkar dagens kärnbränsle. Detta är en av stötestenarna för vissa länder eftersom om de bygger upp isotopseparationsteknik (som dessutom är mycket energikrävande) kan de i princip också separera material för vapenproduktion. Isotopseparation behövs inte för Gen IV-system varför dessa anläggningar då inte behövs för fredlig kärnkraft och ytterligare energi sparas i tillverkningsledet.
Det slutgiltiga avfallet måste slutlagras men inte alls de tidsrymder man ofta diskuterar i dag. Några tusen år torde räcka. Om det låter länge får vi inte glömma att det avfall som då skall lagras ett par tusen år är en omvandlad version av samma avfall som vi har redan i dag och som skall lagras i 100 000 år. Om vi dessutom lägger till att nya reaktortyper, liksom nya bilar, är betydligt säkrare nu är på 70-talet minskar dessutom olycksrisken väsentligt. Detta gäller naturligtvis även nya traditionella reaktorer.
Ren, klimatsmart och pålitlig el
Väger man samman alla dessa fakta ter det sig tydligt att det är möjligt och framgångsrikt att göra som man gjorde på 70-talet när den svenska kärnkraften byggdes ut med rekordfart. Den har nu tjänat generationer av svenskar och levererat ren, klimatsmart och pålitlig el i ett halvt sekel. Vill vi göra samma sak för våra barn och dessutom avlasta dem delar av resurs- och avfallsproblematiken när det gäller elframställning?
Christian Ekberg
professor vid Chalmers tekniska högskola