I Alex Schulmans krönika (DN 19/6) frågar han sig hur det är möjligt att Miljöpartiet misslyckas med uppgiften att leda den nya, folkliga miljörörelsen. Han skriver att det behövs ett starkt miljöparti som kan ryta ifrån mot en regering som rör sig åt fel håll. Frågan är om Schulman förstår att en (miljö)politik värd namnet, som han själv verkar efterlysa här, skulle innebära ett absolut förbud mot det liv han själv lever?
Instagram fullkomligt flödar av kända mediaprofilers lyxvanor. Men den majoritet av befolkningen som inte kan eller vill flyga till alperna kan snart inte ens åka skidor här hemma, som följd av just överklassens flygande. I en studie från 2021 konstaterade forskare att skidåkningen i södra Sverige riskerar att smälta bort till 2050 om vi fortsätter som vi gör.
Bekämpa den extrema rikedomen
Varför rasar vi inte över de rikas livsstil? I stället ägnar vi oss åt att försöka dra vårt strå till stacken, kanske genom att hemestra eller äta växtbaserad kost. Men det mest hållbara vore om vi åt miljardärer. Att minska utsläppen och få biokapaciteten att räcka till alla är en omöjlig uppgift så länge de rika tillåts konsumera som de gör i dag. Det är inte den extrema fattigdomen som primärt behöver bekämpas, utan den extrema rikedomen.
I ”Girig-Sverige” visar Andreas Cervenka att Sverige år 1996 hade 29 miljardärer, vilkas samlade förmögenhet utgjorde sex procent av svenskt BNP. År 2021 är motsvarande siffra 68 procent, och antalet miljardärer i Sverige är nu 542 personer. Här finns alltså ett svindlande stort kapital som givet en mer jämlik ekonomisk modell hade kunnat säkerställa både välfärd, livskvalitet och utrymme att skydda naturen från ytterligare exploatering. I stället växer de redan rikas förmögenheter ohämmat, medan snudd på hälften av arbetarnas lön styckas av till det gemensamma.
Att vi fortfarande ger grönt ljus åt de rikas konsumtion är det som för mig alstrar en vag känsla av att befinna sig i en psykos: är det jag som är galen?
Trots skenande ekonomiska klyftor och en brinnande klimatkris ger vi fortsatt tummen upp till influerare och mediaprofiler. På kuppen gör vi dem stormrika genom att ta del av reklam för allt ifrån McDonald's och flygbolag till och en och annan miljöbil. ”Är det här lagligt?” kan man höra en välbeställd poddprofil skämtsamt utbrista angående en långhelg på Capri. Svaret på den frågan är ett rungande nej. Om vi ska undvika global samhällskollaps så kan det inte vara lagligt att leva på det viset. Det krävs mer av den gode samariten än att prata om feminism, fördöma SD och köpa sig fri från sina ekocidbrott på någon trevlig gala.
De största bovarna bor på Östermalm
Konsumtionskompassen som Stockholm Environmental Institute (SEI) tagit fram gör det möjligt att jämföra konsumtionsutsläpp från olika postnummer. Resultatet visar att de största utsläpparna finns på Östermalm. Det är alltså inte ”konservativa gubbar på landsbygden” som utgör bromsklossarna för miljö- och klimatarbetet.
Ingen står ut med fler rapporteringar om artutdöende och klimatkatastrofer, vi behöver komma vidare; rikta strålkastarna mot SSAB:s VD eller fråga Petter Stordalen om bränderna i Grekland.
Det finns säkert många förklaringar till varför den ekonomiska överklassen tillåts fortsätta. En sådan skulle kunna vara den förvirring som råder vad gäller uppdelning av individ och system. Man kanske tänker att det helt är politikernas ansvar att kriminalisera överkonsumtionen, eller att tekniken snart ska göra den hållbar. Men det finns ingen teknik som oskadliggör överkonsumtion.
I väntan på kraftfulla regleringar och bättre fördelningspolitik kan vi inte bara se på medan de rika utnyttjar sin lagliga rätt att förstöra planeten. Det finns inga ursäkter. Utsläppen och överkonsumtionen håller på att göra stora delar av planeten obeboelig.
Det krävs långt mycket mer för att kallas klimathjälte än att ”acceptera” en skvätt biobränsle i tanken när man flyger till New York.
Det centrala i den ekologiska krisen är att vi måste sluta med en massa saker, som kanske svider på riktigt. Och då är frågan om överklassen fortfarande är med på tåget, när det handlar om att avstå från den lyx som blivit deras vardag. Det krävs långt mycket mer för att kallas klimathjälte än att ”acceptera” en skvätt biobränsle i tanken när man flyger till New York, eller att helt utan gnäll gå med på att serveras veganglass efter sin oxfilé. Om den mänskliga civilisationens svåraste predikament hade varit så enkel att avstyra hade vi inte haft någon kris eller omställning att tala om.
Apropå Alex Schulman, så säger han sig vilja skrika när han hör Romina Pourmokhtari försvara en politik som hon vet ökar utsläppen (DN 12/12). Vi är många som delar ångesten över vår nya miljöminister, men det är faktiskt vi som borde skrika, när Schulman pratar om klimatet.
Max Jonsson, analytiker, tjänsteman och medgrundare till tankesmedjan Ängen