En kväll i mitten av veckan hör jag uppjagade röster från gatan. Jag går fram till köksfönstret och ser en grupp killar mot fasadväggen på huset mittemot. Jag tittar en kort stund innan det blir tydligt att något är väldigt fel. Hur utsatt den omringade unge killen i mitten ser ut. Jag kastar mig mot hallen och slänger på mig skorna.
Utanför porten står några killar som jag inte hade sett från fönstret och ett par av dem puttar ytterligare en ung kille i bröstet och skriker att han ska sticka därifrån. Jag förstår att han är vän med den utsatte killen vid väggen och jag springer in i gruppen utan att fundera över riskerna.
Jag ropar högt för att störa det som sker och tar upp det enda vapen jag har, kameran i min telefon. Jag tar några bilder, mest för att skrämmas. En av killarna rusar då mot mig, drar i mig och vrålar att jag är en hora, att jag inte får fota.
Kvar på platsen
Med flippriga händer ringer jag 112 samtidigt som rånarna står tätt runtomkring mig. Jag säger snabbt gatuadressen och att jag ringer om ett pågående rån. Att alla gärningsmän och brottsoffer är kvar på platsen.
Men rösten i andra änden är loj. De initiala frågorna märkliga. Vad har någon blivit av med? Jag förklarar att jag inte vet, att jag nyss sprungit in i händelsen. Och igen att det är en pågående och hotfull händelse.
Jag frågar om en bil är på väg och får till svar att jag kan prata på så länge. Frågorna fortsätter. Obegåvade och ointresserade, som om de ställs för att retas eller för att provocera fram en reaktion. Känner killarna varandra? Hur började bråket? Det är obegripligt att personen jag talar med kan tro att jag skulle kunna svara på dem i den situation jag befinner mig i.
De ovidkommande frågorna fortsätter. Vill brottsoffren medverka i en polisutredning? Jag vill svara: Vad är det för jäkla korkad fråga att ställa till någon som ringer 112 mitt under ett rån. Har du inte fått lära dig vad ett allmänt åtal är, förstår du inte betydelsen för ungdomar och samhället i övrigt av att polisen snabbt inställer sig när barn och ungdomar rånas?
Så jag säger en sista gång: Det är ett pågående rån så kom hit!
Personen hos polisen frågar inget om något signalement, om det används vapen eller om hur gamla pojkarna är. Jag tror faktiskt inte att hon ens brydde sig om att fråga hur det stod till med de rånade pojkarna.
Efter dryga sex minuters samtal inser jag att det inte kommer att dyka upp någon polis
Jag tror att de flesta svenskar, liksom jag, tror att det räcker att man ringer 112 och säger att det pågår ett rån mot barn för att en polisbil ska komma till platsen. Men inte. Efter dryga sex minuters samtal inser jag att det inte kommer att dyka upp någon polis. Det står klart att frågorna går ut på att se till att det inte heller ska behöva bli någon utredning av det här. Inget ärendeblad att fylla i, inga förhör och inga tolkar.
Jag är uppjagad av situationen. Adrenalinet som pumpat i kroppen har stängt av rädslan och fått mig att kasta mig fram mot fem-sex rånare. Men främst känner jag ett sådant förakt för polisens passivitet.
Polisen ber plötsligt att få tala med en av killarna. En minut senare är allt slut. Jag förstår vilken fråga som ställts – vill du delta i utredningen? Samtalet klickades när pojken inte kunde svara rätt på den. En ung kille som just blivit rånad på sina datorprylar och som överfallits i mörkret av ett för honom okänt gäng.
Ingen kommer
Det är förbluffande okänsligt. Vad tror de att svaret på den blir när man ställer den till en pojke som just lärt sig att ingen polis kommer för att hjälpa honom när han rånas, när ingen frågar var han bor och om han vill ha skjuts hem. När ingen har gjort någonting för honom.
Jag blir kvar en kort stund med killarna. Ställer några av de frågor som polisen borde ha ställt. Hur mår ni? Var bor ni? Kan ni ringa era föräldrar? Och så det här med skammen. Den är avgrundsdjup. En skam inför att vi numera är ett samhälle där det grova brott som killarna just utsatts för behandlats som en obetydlig skitsak av polisen.
På väg hem slår det mig. Jag har ju ett foto på två av rånarna och där den som krävde åt sig bytet finns med. Jag visar fotot för en person och huvudrånaren känns igen direkt. Nu har jag inte bara ett foto utan också ett namn. Väl inne i lägenheten ringer jag därför upp polisen igen. Jag varken kan eller vill dölja mina känslor över att polisen vägrat att komma och klargör det innan jag återigen nämner fotot och att jag nu också har ett namn. Men polis nummer två som är stationerad bredvid nummer ett är inte heller intresserad.
Kan gripas
Innan jag ska lägga mig den kvällen känner jag att jag inte kan släppa saken. Åtminstone en av gärningsmännen är identifierad och kan gripas. I den bästa av världar kan det leda till att någon annan ung kille slipper utsättas för samma övergrepp.
Jag ringer 144 14 och får tala med en robotröst. Jag svarar nej på om jag behöver akut hjälp och funderar återigen över det surrealistiska. Robotrösten låter mig veta att väntetiden för att tala med en polis är minst två timmar. Jag lägger på.
Sofie Löwenmark, ansvarig utgivare för Doku publicister