Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Åsiktsmässigt befinner Meloni sig egentligen närmare Ungerns auktoritära ledare Victor Orbán, och till skillnad från Le Pen försöker hon inte distansera sig från sitt partis fascistiska förflutna, skriver debattören. Bild: Gregorio Borgia
Åsiktsmässigt befinner Meloni sig egentligen närmare Ungerns auktoritära ledare Victor Orbán, och till skillnad från Le Pen försöker hon inte distansera sig från sitt partis fascistiska förflutna, skriver debattören. Bild: Gregorio Borgia

Italien är ett varnande exempel – populismen kan ta över även här

Segern för Italiens bröder i det italienska valet och SD:s valframgångar kan inte tas som intäkt på att radikala högeralternativ är på frammarsch i hela Europa. Men den kan ses som en varning om vad som kan hända om väljarna helt tappar förtroendet för de traditionella partierna och fler öppnar sig för radikalare alternativ, skriver Anna-Lena Lodenius, författare och journalist.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

SD har ökat stadigt sedan starten 1988, vilket är unikt. Alla andra liknande partier åker berg- och dalbana. Att hamna i regeringsställning brukar straffa sig eftersom partier som befunnit sig i högljudd opposition måste börja ta ansvar för politiska beslut. Sannfinländarna sprack, norska Fremskrittspartiet lider fortfarande av sviterna efter nästan två mandatperioder i en högerregering. I länder som Danmark och Nederländerna har stödet för SD:s systerpartier sjunkit sedan de utmanats av extremare alternativ. I Italien däremot föredrar en majoritet av väljarna högerpopulistiska eller nyfascistiska partier som blivit något av det nya etablissemanget, och som tillsammans fick bortåt 60 procent av rösterna i valet.

Italien har ofta haft regeringar som bestått bara av högerpopulister av olika slag. Kanske för att tilltron till de övriga politikerna är så lågt. Italien har sett trettio premiärministrar de senaste trettio åren, vilket är någon slags rekord (att jämföra med exempelvis Tysklands tre eller Spaniens fem). Korruption och skandaler har präglat italiensk politik i decennier, och kantat även karriären för populistiska ledare som Berlusconi. Ändå har han fått förtroendet att leda flera regeringar med allianser bestående av liknande partier som hans eget. På senare år har framför allt Lega haft ett stort inflytande över landets politik, och den likaledes skandalomsusade partiledaren Matteo Salvini satt som vice premiärminister en kort period kring 2018.

Betydande olikheter

Det går inte att dra alla sådana här partier över en kam. Även de italienska allianspartierna som nu hoppas bilda regering (Italiens bröder, Forza Italia och Lega) har betydande olikheter som kan skapa problem framöver, till exempel i synen på Ryssland och vapenleveranser till Ukraina. Det nya i årets italienska val är att det extremaste partiet på den här politiska kanten nu är störst i koalitionen och att det har en kvinnlig ledare som kan bli landets första kvinnliga statsminister. Stödet för koalitionen är dessutom så starkt att de sannolikt inte behöver släppa in den likaledes populistiska men inte lika högerorienterade Femstjärnerörelsen.

Italiens bröder emanerar ur ett parti som bildades av tidigare anhängare till diktatorn Mussolini strax efter det andra världskriget, och som satt med i flera av Berlusconis regeringar. Giorgia Meloni blev den yngsta ministern någonsin i landet 2008 och blev partiledare för Italiens bröder 2014. Hon har inte oväntat liknats vid Marine Le Pen, och vill gärna framstå som kvinnornas alternativ, samtidigt som hon förordar en politik som snarast går emot jämställdhet mellan könen. Meloni har bland annat utmärkt sig genom att agera för att gränsen för att få abort ska sänkas. Åsiktsmässigt befinner hon sig egentligen närmare Ungerns auktoritära ledare Victor Orbán, och till skillnad från Le Pen försöker hon inte distansera sig från sitt partis fascistiska förflutna (Le Pen uteslöt sin egen far ur partiet just på grund av anklagelser om extremism).

Utåt märks ett alltmer rasistiskt och homofobiskt språkbruk från politiskt håll och det varnas för ett ökat rasistiskt våld

Högerpopulisternas inflytande har bidragit till att det varnats för att Italien håller på att bli en illiberal stat där skyddet för till exempel flyktingar och etniska och kulturella minoriteter urholkas. Striden för att upprätthålla författningarna och skyddet för mänskliga rättigheter pågår i det tysta. Utåt märks ett alltmer rasistiskt och homofobiskt språkbruk från politiskt håll och det varnas för ett ökat rasistiskt våld. Men att genomdriva sin politik är lättare för auktoritära nationalistiska partier i Ungern och Polen som fått en dominerande ställning i sina respektive länder. De politiska resultaten blir mindre påtagliga i det pluralistiska Italien där många snarlika partier med mer eller mindre egensinniga ledare tvingas samarbeta.

Förtroendet krymper

Ändå kan den politiska utvecklingen i Italien tjäna som en varningssignal och ett exempel på hur det kan gå när förtroendet för de traditionella partierna körts fullständigt i botten (något som även de rekordlåga röstetalen skvallrar om). Än så länge tycks kriser av olika slag i norra och västra Europa medföra att väljarna återvänder till de trygga gamla partierna. Men vad händer om förtroendet för politikerna krymper ytterligare och kriserna avlöser varandra i allt högre takt? Till sist kanske norra Europa närmar sig länderna i Sydeuropa där de gamla partierna får se sig fullständigt omsprungna av radikalare alternativ. Med det följer i så fall en rad ytterligare frågor att oroa sig över, utöver respekten för mänskliga rättigheter, som hur det ska gå med EU-samarbetet, säkerhetspolitiken och relationen till Ryssland.

Anna-Lena Lodenius, författare och journalist som skrivit om högerextremism och populism i Europa

LÄS OCKSÅ: En karismatisk nörd med fascistiska rötter – hon kan leda Italien

LÄS OCKSÅ: Italien sätter ljuset på EU-dilemma

LÄS OCKSÅ: Meloni tar Orbáns parti i EU-gräl