Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det är ingen hemlighet för dem som studerat islamistiska miljöer och individer att spridningen av det radikala tankegodset sker via internet, via dawah-rörelsen, i radikala moskéer och i föreningar dit man bjuder kringresande salafistiska föreläsare, skriver Sofie Löwenmark.

Islamistiska extremister smiter under radarn

Samtidigt som Nordiska motståndsrörelsen demonstrerade i Göteborg kunde en annan extremistisk grupp med radikala islamister arbeta ostört och helt utan mediebevakning. Vi behöver få upp ögonen för all slags extremism, skriver Sofie Löwenmark.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I samband med att den högerextrema tidningen Nya Tider ställde ut på bokmässan och nazistiska Nordiska motståndsrörelsen genomförde en demonstration i Göteborg, diskuterades den svenska nynazismen intensivt. En sådan diskussion är i sina bästa stunder helt nödvändig. Den öppna debatten behöver dock nyanseras och fokusera mer på all extremism.

Den radikala islamistiska extremismen, som enligt Säpo utgör det största hotet just nu i Sverige, har givetvis också uppmärksammats. Men medan marscherande nynazister samlade tusentals motdemonstranter, har radikala islamister utan protester kunnat fortsätta att utföra dawah på våra gator och torg. Dawah som betyder ”kalla” eller ”bjuda in” till islam, är en sorts islamisk mission. I Sverige såväl som i många andra europeiska länder har dawah blivit ett sätt för radikala salafister att locka människor till sin extremistiska miljö.

Dawah-rörelsen i Sverige har uppmärksammats av författaren och journalisten Magnus Sandelin, av Hanna Gabdan (i boken Min Jihad) samt av Per Gudmundson, ledarskribent på SvD. Detta till trots har få andra följt upp och den allmänna kännedomen är därmed bristfällig om vad dessa grupper faktiskt representerar.

I Tyskland startades rörelsen Die wahre Religion (DWR), av salafist-predikanten Ibrahim Abou-Nagie. Han har propagerat mot demokrati och mot västvärldens fria levnadsätt. Han tycker vidare att homosexuella ska avrättas och påstår att alla icke-troende ska brinna i helvetet. Att räknas som icke-troende (”kuffar”/”otrogna”) innefattar i princip alla som inte underordnar sig DWR:s egen extremistiska salafism, alltså även andra muslimer.

Förbjuden i Tyskland

Numera är DWR förbjuden i Tyskland. Detta efter att rörelsen via sitt dawah-projekt, ”LIES”, rekryterat cirka 140 personer till IS i Syrien och Irak. Rörelsen har avknoppningar i flera länder, bland annat Sverige. Här har ”LÄS-projektet”, som först startades upp i Malmö, under lång tid stått på gator och torg i flera städer. Till invigningen av ”LÄS-projektet” i Göteborg, i regi av den extrema föreningen Sveriges Förenade Muslimer (SFM), dök grundaren Abou-Nagie själv upp på Kungsportsplatsen.

Även en annan salafiströrelse med dawah-inriktning och extremistisk framtoning, det brittiska ”One Reason”-projektet (som är en del av organisationen iERA, Islamic Education And Research Academy), introducerades mycket tidigt i Sverige med SFM och Göteborg som den naturliga basen. Det är samma värderingar här som genomsyrar iERAS förgrundspersoner, med demokratiförakt och intolerans mot homosexuella, judar samt försvar av stening som straff.

Vilka organisationer som dawah verkar under kan skifta och många gånger är det inte heller under någon namngiven organisation alls. I dag brukar inte T-shirtar med tryck från ”LÄS” eller ”One Reason” synas i Göteborg, utan vanlig privat klädsel. Dock är kärnan av personer bakom, liksom det tankegods som sprids, alltjämt detsamma.

Verkar i medieskugga

Men det är uppseendeväckande att dessa personer under så lång tid har kunnat verka – uppenbarligen utan att det ger något utslag på svenska mediers radarskärmar – trots ett budskap som varje anhängare av demokrati och frihet borde reagera starkt mot.

Liksom i Tyskland har flera av de cirka 300 personer som valt att ansluta sig till vår tids mest brutala terrororganisation IS, passerat genom dawah-rörelsen.

Ett antal av personerna som är engagerade i dawah i Göteborg, liksom i övriga landet, har hyllat IS på sociala medier. En välkänd föreläsare i salafistiska kretsar är Abdel Nasser El Nadi från Göteborg, även kallad Abo Talal. En uppsjö av bilder från föreläsningar och aktiviteter genom årens lopp visar att Abo Talal rör sig i kretsen av Sveriges mest radikala predikanter. Inte minst radikala Gävle moskés omskrivna ”IS-imam” Abo Raad. Ett protokoll som har legat på Gävle moskés hemsida visar att de två också har suttit i ett sharia-råd tillsammans.

I Göteborg är Abo Talal engagerad bakom SFM:s dawah, men han är också huvudman för en av stadens skolor (tidigare även rektor), Vetenskapsskolan. Abo Raads svärson, som även han har visat sympatier med IS, är sedan länge mycket aktiv inom dawah samt arbetar som lärare på Vetenskapsskolan. Det är lika hårresande som oacceptabelt.

Den nonchalans som man från svenska etablissemanget uppvisar i dessa sammanhang kan illustreras av den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, som i tidningen ETC tidigare i år beskrev det som en ”miljondollarfråga” varför så många från Angered och Vivalla rest till IS.

Den verkliga miljondollarfrågan

I själva verket är frågan inte alls speciellt svår att besvara. Radikaliseringen i Vivalla och Angered har inte skett i ett vakuum. På dessa platser, liksom andra, har personer mycket systematiskt arbetat för att radikalisera ungdomar. Och det har funnits människor som, till skillnad från Carlstedt, känt till detta. Det finns givetvis också boende i förorten som har flaggat och varnat. Att ingen har velat lyssna på dem är möjligtvis en ”miljondollarfråga”.

I statens arbete mot våldsbejakande islamism har man i stället nästan uteslutande uppehållit sig vid yttre förklaringar till radikalisering, som psykisk ohälsa eller socioekonomiska faktorer.

Vad man skulle önska är att man även i det förebyggande arbetet koncentrerade sig på ideologins dragningskraft samt på de specifika miljöer och enskilda individer som är centrala i spridningen av det radikala tankegodset.

Det är ingen hemlighet för dem som studerat dessa miljöer och individer att en sådan spridning sker via internet, via dawah-rörelsen, i radikala moskéer och i föreningar dit man bjuder kringresande salafistiska föreläsare.

Nödvändigt peka ut

Att peka ut dessa miljöer är inte bara en förutsättning i det förebyggande arbetet, jag tror också att det i slutändan är nödvändigt för att motverka det starka generella hat mot muslimer som också frodas. Islamister vill, i likhet med dem som sprider hat mot muslimer, alltid och grovt missvisande tala om muslimer som en homogen grupp. Det behöver brytas.

Men man har inte bara från statliga myndigheters sida struntat i den expertis som faktiskt finns. Dessutom har man med skattemedel finansierat extrema föreningar och moskéer som sprider ideologin. Saken har inte heller blivit bättre av att de personer som uppmärksammat den radikala islamismen inte bara fått räkna med hot från extremisternas sida, utan också fått sina motiv och avsikter ifrågasatta i den offentliga debatten.

Det är slutligen viktigt att påpeka att hotet från den radikala islamismen inte får reduceras till enskilda terrorattentat. Det är ett reellt hot som människor utsätts för varje dag. Och de som drabbas av den extrema islamismens rasism, kvinnofientlighet, homofobi och intolerans mot andra trosinriktningar, är främst personer med invandrarbakgrund, boende i ”utanförskapsområden”. Det är troligtvis det allt större avståndet mellan dessa områden och majoritetssamhället som är förklaringen till att de islamistiska extremisternas ideologi alltjämt kan fortsätta att spridas under radarn.

Sofie Löwenmark

frilansjournalist