Just nu handlar riksdagsdebatter och medierna nästan enbart om gängkriminalitet. En bild skapas av Sverige där kriminella gäng styr stora områden och att brottsligheten plötsligt ökat enormt.
Men bilden är falsk. Viss brottslighet har ökat med annan minskat de senaste åren. Klanvälden och grov brottslighet har funnits länge. Segregationen i Sverige är förvisso stor men bottnar i årtionden av försummelser.
Nu är fokus bara på hårdare straff. Enligt all forskning leder det generellt inte till minskad brottslighet. Det vet de flesta politiker men driver ändå den linjen eftersom de tror att folkopinionen är för den. Få av de som debatterar har konkreta förslag hur integrationen skall lyckas.
Krävs andra insatser
På sikt krävs helt andra insatser än bara fler poliser och strängare straff. Problemen i de invandrartäta områdena, de så kallade utanförskapsområden, har tillåtits utvecklas under lång tid. På 1990-talet oroades några av att över 25 procent av invånarna i till exempel Rinkeby, Hjällbo och Rosengård var utrikes födda. Nu är de över 90 procent. I många skolor finns ingen enda med helsvensk bakgrund.
Den generösa flyktingmottagningen i Sverige som setts som en konsekvens av den positiva utrikespolitik som bedrevs av Palme gentemot tredje världen motsvarades inte av en genomtänkt invandringspolitik. Som bland andra Anita Gradin sagt så var det en fråga bara för några enstaka riksdagsledamöter.
Långsiktiga förändringar
Insikten om att människor med annorlunda värderingar och syn på staten kommit hit var låg. Man insåg inte att många kom från klansamhällen där en korrumperad stat snarast såg som ett hot mot invånarna.
Kan vi fortfarande göra något åt segregationen? Jag tror det. Men det kräver långsiktiga, genomgripande förändringar av skolsystemet, institutioner och hela samhällsplaneringen. Tillfälliga projekt, typ Blommanpengarna, löser inte strukturella samhällsproblem. Jag skisserar här något av det som behöver göras.
De åtgärder som krävs kan te sig obehagliga och tvinga till ändrade ideologiska ställningstaganden. I skolan måste elever med olika etnisk bakgrund blandas. Det kräver en noggrann styrning och inskränker det fria skolvalet. Friskolereformen som till stor del förorsakat segregationen måste upphävas.
Väsentligt är också att insikten om hur Sveriges befolkning radikalt förändrats under blott några årtionden måste spridas och ligga till grund för all planering.
Insatserna behöver ske i olika tidsfaser. I en första är polisiära och sociala insatser för att stoppa våld och skapa basal trygghet i områdena väsentlig. Fokus bör riktas på den svarta ekonomin. Nolltolerans mot machokultur och hedersvåld.
I nästa skede behöver relationer och tillit byggas upp med invånarna i områdena. Bland annat mellan olika invandrargrupper som ofta är negativa till varandra. Det kallas ibland ”empowerment”. Det handlar om föreningsstöd, stöd till närradio och kanal 12, boendeinflytande och till exempel attraktiva utbildningar till aktuella förorter.
Inga utopier
I ett senare skede bör insatser fokuseras på att skapa utveckling; investeringar i företag och boende.
Det här är inga utopier. Mycket av det präglar hur man arbetat i Södertälje och lyckats vända den negativa utvecklingen i till exempel skolan. Den samverkan som börjat utvecklas i Angered mellan polis, socialtjänst och lokala bostadsföretag i enskilda ärenden är ett annat exempel.
Generellt behövs långsiktiga planer för att sprida ut invandrarna till alla bostadsområden. Kommunal bostadsförmedling bör återinföras. Väsentligt är också att insikten om hur Sveriges befolkning radikalt förändrats under blott några årtionden måste spridas och ligga till grund för all planering.
Diskriminering i arbetslivet
Diskrimineringen av de nya svenskarna behöver uppmärksammas och leda till åtgärder. Gamla koloniala tänkesätt lever kvar bland svenskarna och leder till diskriminering i arbetslivet, på bostadsmarknaden och krogen. Människor behöver medvetandegöras om detta och den reella diskrimineringen.
Kommer våra politiker att ta de ytligt sett impopulära beslut som är nödvändiga? Vad är alternativet? Ökade klyftor, alltmer isolerade förorter med mer gängkriminalitet och extremism.
Jan Molin, pensionär, tidigare ansvarig för invandringsförvaltningen