”Älskad och saknad” står det på bandet runt urnan i nyhetsreportaget om begravningen av 94-åriga Inger som legat död på sin balkong i flera veckor innan hon hittades. På begravningsceremonin som kommunen anordnade kom två personer från bostadsrättsföreningen. Läsningen om Inger rör vid många människors största fasa. Och trots att ensamhet torde vara så oändligt mycket lättare att förebygga och bota än cancer och demens har de stora genomgripande åtgärderna uteblivit.
När jul- och nyårshelgerna är här med sammankomster med familj, släkt och vänner för vissa, känns ensamheten särskilt påtaglig för andra. Dessa är inte ensamma i sin ensamhet. Nästan 2 miljoner svenskar över 16 år besväras av ensamhet och isolering, och särskilt utbrett är det bland unga vuxna och de äldsta.
Inför inspelningen av den omtalade dokumentärfilmen ”Vänner sökes” annonserade filmaren efter personer som ville prata om sin upplevda ensamhet. Han förväntade sig tio till 20 svar men fick över 500 mejl och enorm respons via telefon och sociala medier.
Ensamhet skadar
Människan är en gemenskapsvarelse. Det finns gott om forskning som visar hur beroende vi är av fysisk beröring från födseln och hur ensamhet kan förvärra smärttillstånd och skapa fysisk ohälsa. Det är alltså inte bara psykiskt och socialt människor far illa av att känna sig ensamma. Risken för hjärt- och kärlsjukdomar och demens ökar. Värst är såklart konsekvenserna för den enskilde. Men även samhället drabbas av undvikbara kostnader för vård- och omsorgsinsatser.
Trots att den ofrivilliga ensamheten länge varit ett utbrett folkhälsoproblem har frågan inte hamnat på den politiska dagordningen eller ägnats utrymme i offentligheten. Inte förrän de senaste åren. Nyligen instiftade världshälsoorganisationen WHO en global kommission mot ensamhet. I Sverige har regeringen beslutat att under en treårsperiod satsa 300 miljoner kronor per år för att kommuner och civilsamhället ska kunna bedriva arbete som på olika sätt bidrar till mer gemenskap. Regeringen har även gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ta fram förslag till en nationell strategi för att motverka och förebygga ofrivillig ensamhet. Dessa initiativ är banbrytande genom att de utgår ifrån att vi människor faktiskt behöver varandra.
När vi föds anförtros vi ett liv som förväntas kretsa kring ”me, myself and I”. Det är dömt att leda till besvikelse och existentiell vilsenhet.
Samtidigt har decennier av utvecklad offentlig välfärd lösgjort individen ifrån den sorts beroende som en gång begränsade den enskildes frihet och valmöjligheter. Det är såklart bra att vi inte längre är beroende av att bli omhändertagna och försörjda av anhöriga. Men vi får inte blunda för den individualistiska frigörelsens baksida. När vi föds anförtros vi ett liv som förväntas kretsa kring ”me, myself and I”. Det är dömt att leda till besvikelse och existentiell vilsenhet. Få saker är nämligen så välgörande som att vara behövd och önskad. Därför måste relationerna ses som de kvalitetsfaktorer de är. Inte bara i privatlivet utan även inom välfärden.
Vi säger ofta att personalen är vår viktigaste resurs, ändå strävas det efter att hitta arbetssätt och rutiner som gör varje medarbetare utbytbar. För de mellanmänskliga mötena är en sådan utveckling förödande och det främjar knappast trivsel i arbetsrollen att känna att man kan bytas ut utan att det märks.
Behöver relationer
Dessutom vet vi – och har själva erfarit i möten med skola eller omsorg – att det inte är rutinerna, metoderna eller uppföljningen som vi uppskattat mest när vi i livets utsatta lägen mött välfärdens anställda. Men eftersom kvalitet har kommit att mätas utifrån vad som är lätt att mäta har en av de viktigaste kvalitetsfaktorerna tappats bort. Vi behöver utforma arbetssätt och scheman som gör det möjligt att skapa relationer inom alla välfärdens kärnverksamheter. Genom relationerna skapar vi personkännedom och förutsägbarhet samtidigt som riskerna för misstag, vantrivsel och ineffektivitet minskas.
Inger hade ingen hemtjänst, trots att hon var 94 år. Bara drygt hälften av alla över hundra år bor på vård- och omsorgsboende. Därför räcker det inte med ett stärkt relationsfokus i omsorgen. Vi behöver få på plats de äldresamtal/hälsosamtal som regeringen avsatt statsbidrag för och som ska riktas specifikt till de äldre som inte har omsorg. Dessutom måste vi göra mer för att underlätta för civilsamhället att erbjuda gemenskap. Ett flexibelt och prisvärt utbud av lokaler för olika sorters föreningar och ökat föreningsstöd är två förhållandevis enkla åtgärder för att underlätta för människor att finnas och göra gott för, och tillsammans, med varandra. För i slutändan är det mellan människor – och inte genom lagar och politiska beslut – som ensamheten bryts.
Elisabet Lann (KD), kommunalråd