Tesen om skadestånd baseras på att ifall våra politiker bryter avtalen om Västlänken skulle staten stämma Göteborg. Jakob Heidbrink, docent i civilrätt vid Göteborgs universitet, säger i en intervju (SVT 18/5) att det i sak är omöjligt för staten att stämma en kommun då kommunen är en annan uppenbarelseform av just staten. I praktiken skulle det innebära att staten stämmer staten. Därtill kan ett straff inte verkställas då Kronofogden inte kan utmäta kommuner och därmed saknas sanktioner. ”Det låter absurt”, säger forskaren om idén att staten skulle stämma en kommun. Vårt nätverk har inte heller funnit några sådana rättsfall.
Innan domar vunnit laga kraft
Trafikverket har för Västlänkens etapper Centralen, Kvarnberget, Haga och Korsvägen skrivit kontrakt med huvudentreprenörer för runt 15 miljarder kronor. Ur Trafikverkets ”Upphandlingsstrategi Projekt Västlänken” (2014) kan vi utläsa att upphandlingarna genomförs innan domar vunnit laga kraft och avtalen har därför förbehåll. Av Mark- och miljööverdomstolen (MMÖD) har Trafikverket erhållit verkställighet att börja bygga, fast på egen risk. Projektet är överklagat till Högsta domstolen, vilket rådmännen för såväl mark- och miljödomstolen som MMÖD i media uttryckte att de förväntade sig. De juridiska tvisterna i ärendet har därmed ännu inte avslutats, trots påskrivna kontrakt med byggbolagen. Finns det då stöd i dem för saftiga skadeståndskrav?
Två finansiella poster
Avtalen mellan Trafikverket och entreprenörerna har två finansiella poster, en fast och en rörlig ersättning. Grovt kan den fasta ersättningen beskrivas som övergripande projektkostnader och den rörliga för själva genomförandet. Den fasta ersättningen uppgår till sju procent av kontraktsbeloppet och den rörliga till 93 procent. De kostnader som är förknippade till själva genomförandet, såsom byggmaterial, arbetskraft och liknande återfinns i den rörliga posten och är till självkostnadspris, det vill säga att byggbolaget inte tillåts lägga på en vinstfaktor. Det innebär även att stoppas bygget behövs inte betong, armeringsjärn eller byggarbetare och därför skickas heller inga fakturor till beställaren Trafikverket.
Därmed kan byggbolagen i princip endast begära skadestånd baserat på den fasta ersättningen. Så av de påstådda 13-15 miljarder kronor i skadestånd handlar det om max en miljard. Naturligtvis mycket pengar, men oavsett om Västlänken – ett projekt utan nytta och till kraftig samhällsekonomisk olönsamhet – byggs eller inte, dränerar projektet skattemedel. Det ska vi motståndare, enligt SOM-institutet en majoritetav göteborgarna, inte lastas för utan ansvarig är det fåtal som vill framtvinga ett projekt mot folkets vilja.
Vem kommer att betala ett eventuellt skadestånd? Svaret finns i Västsvenska paketets ”Medfinansieringsavtal” (2010). Där hävdas att avtalsparterna ska ”ta ett gemensamt ansvar för finansieringen”. Göteborgs stads andel motsvarar 4,2 procent. För ett skadestånd på en miljard kronor landar det på 42 miljoner. En uppgift som ska ställas i kontrast till påståenden om mångmiljardbelopp.
Skrämselpropaganda
Tomma tunnor skramlar högst. I ett redan hårt debattklimat är det beklämmande när ledande politiker använder skrämselpropaganda i sin argumentation. Sådant borde inte vara till grund för försök att genomdriva politiska beslut som saknar förankring hos medborgarna.
Mats Lövgren
samordnare, nätverket Stoppa Västlänken Nu