Många kvinnor utsätts för förföljelse av sina före detta män. För att kunna skydda sig finns det möjlighet för kvinnorna att ansöka om kontaktförbud. Om det beslutas om kontaktförbud innebär det att männen inte får kontakta kvinnorna på något sätt, vare sig fysiskt eller genom brev, mail eller exempelvis sms. Kontaktförbudet kan också förenas med ett villkor om att männen inte får vistas inom ett visst område, allt för att ge de utsatta kvinnorna en fredad zon där de ska kunna känna sig trygga.
Men nu har allt flera män upptäckt hur man enkelt kan kringgå kontaktförbudet och tvinga kvinnorna att träffa dem. Det paradoxala är att det sker i domstolarna – den del av rättsväsendet som ska skydda kvinnorna genom att pröva överträdelser av just kontaktförbudet.
Påstådda brott
Bakgrunden är att männen har kommit på att de kan stämma kvinnorna för påhittade fordringar eller väcka enskilt åtal om påstådda brott, vilket bland annat Göteborgs-Posten har uppmärksammat. Beloppen som avses i fordringarna kan variera men om det handlar om belopp som ligger under ett halvt prisbasbelopp (för närvarande ca 28 000 kronor) så riskerar männen inte att behöva betala några rättegångskostnader om han förlorar målet. Det är alltså gratis och fritt fram för männen att stämma kvinnorna vilka därmed tvingas till att träffa de män som de är så rädda för. Nu måste de gå till tingsrätten, vänta utanför rättssalen - utan biträde, sitta mittemot männen inne i rättssalen, svara på hans frågor och sedan lämna tingsrätten samtidigt som sin plågoande.
Eftersom det i praktiken inte går att utfärda att ett kontaktförbud som också ska gälla området i domstol utnyttjar männen just den luckan i lagen. Till och med kvinnor som utsatts för misshandel, hot och våldtäkter tvingas med nuvarande lagstiftning att träffa sina före detta män öga mot öga även vid påhittade fordringar.
Men i de allra flesta fall av det här slaget så finns det naturligtvis ingen substans i fordringarna
Det är klart att det måste finnas en möjlighet att driva processer mot sin tidigare partner. Men i de allra flesta fall av det här slaget så finns det naturligtvis ingen substans i fordringarna.
Finns det då ingen möjlighet att tillåta att seriösa fordringar prövas i tingsrätten samtidigt som man skyddar kvinnorna i de oseriösa processer som endast syftar till att skapa ett lidande utan slut?
Faktum är att man genom en ganska enkel lagändring skulle kunna skydda bägge dessa motstridiga intressen. Genom att införa ett krav på att det ska föreligga sannolika skäl för att fordringen eller påståendet om brott är korrekt, skulle kvinnorna kunna skyddas och dessa oseriösa och direkt skadliga processerna skulle minska. Då skulle domstolarna kunna göra en slags förbedömning och rensa bort flertalet av de oseriösa stämningarna utan att kvinnorna behöver infinna sig i domstolen.
Incitamenten minskar
Samtidigt skulle de korrekta fordringarna då senare kunna prövas i domstol så att rättssäkerheten upprätthålls. Incitamentet för männen att försöka fortsätta förfölja kvinnorna genom falska påståenden skulle dessutom möjligen minska om det skulle uppstå hinder på vägen.
För att ytterliga avskräcka dessa omoraliska processer bör man också införa en bestämmelse om att fördubbla ansökningsavgiften i det fall domstolen konstaterar att det inte föreligger sannolika skäl för riktigheten av fordran.
Begreppet sannolika skäl är välkänt hos alla svenska jurister. Det används bland annat när det ska avgöras om en person ska häktas i väntan på en kommande rättegång.
Det skulle därmed, utöver tid för själva prövningen, inte innebära merarbete inom domstolarna om ett liknande krav på sannolika skäl skulle införas även vid denna typ av mål. Kunskapen finns där redan.
En del män som förföljer sina före detta kvinnor och flickvänner har till och med öppet hånat dem inför öppen ridå. ”Om du inte vill dejta mig på vanligt sätt så får jag väl dejta dig i domstolen” är exempel på förnedrande uttryck de här männen använder.
Står handfallna
När regeringen så får frågan om de ser någon lösning på problemet står de helt handfallna utan några idéer på vad man ska göra. Justitieminister Gunnar Strömmer vill inte ens kommentera problemet. Inte heller oppositionen verkar vara intresserade av att hjälpa kvinnorna, trots att möjligheten finns och behovet av det ekar högt i rummen där de förföljda kvinnorna befinner sig – inte sällan på flykt.
Genom att införa ett krav på sannolika skäl skulle regeringen kunna visa att de tar problemet på allvar. Men då duger det inte att försöka tiga ihjäl saken. För situationen för de utsatta kvinnorna försvinner inte bara för att politikerna stoppar huvudet i sanden.
Hanna Larsson Rampe, advokat