Den vanliga mandatperioden för högskolestyrelser är tre år. Regeringen har dock valt att tillsätta de nya styrelserna som bereddes under den tidigare S-regeringen på 17 månader. Detta ”mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget och vikten av att sådan kompetens ingår i styrelserna”. Detta har utlöst en massiv kritikstorm.
Kritiken har stundtals varit överdriven. För det första gäller ändringen bara denna mandatperiod; nästa omgång styrelser kommer att sitta de tre åren ut.
Att efterfråga säkerhetspolitisk kompetens i styrelserna är förenligt med vikten av ett ”övergripande statligt intresse” vid nominering till styrelserna. Därmed inte sagt att vi anser detta vara en god idé, utan det är beklagligt att regelverket tillåter denna typ av politisk inblandning. Samtidigt ska sägas att det inte är första gången som denna möjlighet utnyttjas. Exempelvis nominerade Göran Perssons S-regering en ledamot vars enda uppgift var att bevaka lärosätets jämställdhetsarbete.
Kritiskt upprop
Landets högskolerektorer, samtliga tillsatta under tidigare S-regering, skriver i ett kritiskt upprop att ”beslutet inte kan annat än tolkas som ett misstroende mot de nuvarande styrelsernas kompetens och den rådande processen att utse dessa”. De fortsätter:
”Den process … som under de senaste åren varit rådande för att ta fram förslag till ordförande och ledamöter i universitets- och högskolestyrelser är noggrant övervägd och väl fungerande. Den syftar till att säkerställa den känsliga balansen mellan de statliga lärosätenas formella ställning som förvaltningsmyndigheter och kärnuppdraget att söka och förmedla även obekväm kunskap, mellan allmänintresset å ena sidan och autonomi och akademisk frihet å den andra.”
Men att det nuvarande systemet skulle vara väl fungerande motsägs av organisationen European University Associations (EUA) aktuella rankning av organisatorisk autonomi, där svenska högskolor får nöja sig med en delad 21 plats med Slovenien, vilket betyder att vi uppfyller drygt hälften av de krav som ställs på full autonomi. Först kommer England och Skottland, tätt följda av vårt grannland Finland. Även Danmark placerar sig högt. Detta bland 35 rankade europeiska länder och regioner.
Samma rektorer som nu står på barrikaderna för att värna akademisk frihet har såvitt vi vet inte invänt mot föreskriften att beakta en jämn könsfördelning bland styrelseledamöterna
Det framgår av de kriterier som EUA använt att de olika sätt på vilka regeringen kan påverka tillsättningen av styrelser och rektorer dragit ner vårt betyg. Det framgår också att det kritiserade beslutet inte skulle påverka EUA:s rankning då rättsläget inte förändrats.
Rektorerna rasar alltså över ett beslut som inte påverkar EUA:s tunga rankning av svenska högskolors autonomi eller liknande rankningar som tar sikte på vilka lagar och regler som reglerar förhållandet mellan högskola och stat. Detta samtidigt som de ignorerar det faktum att Sverige redan tillhörde det nedre skiktet i Europa i detta avseende.
Det är oroande att den samlade gruppen av svenska rektorer verkar vara ur fas med verkligheten när det gäller hur politiskt beroende tillsättningen av styrelser vid svenska högskolor faktiskt är, alternativt bryr de sig egentligen inte om autonomi utan deras kritik handlar om något annat.
Samma rektorer som nu står på barrikaderna för att värna akademisk frihet har såvitt vi vet inte invänt mot föreskriften att beakta en jämn könsfördelning bland styrelseledamöterna. Att detta politiska krav på kvoteringstänkande till och med letat sig in i det statliga regelverket verkar ha passerat utan så mycket som ett höjt ögonbryn.
Vänsterliberalt inflytande
Det är också värt att erinra om att det finns tydliga, grundläggande skillnader mellan blockens högskolepolitik. Tidöpartierna är, även om det finns skillnader mellan partierna, mer benägna än oppositionspartierna att framhäva yttrandefrihetens betydelse. De är också betydligt mindre entusiastiska inför New Public Management, radikalfeminism och kvotering.
Med stöd i de nya styrelser som tillsätts efter 17 månader skulle således Tidöpartiernas högskolepolitik kunna innebära ett slut på decennier av vänsterliberalt inflytande över våra högskolor. Och det verkar inte bättre än att det är denna farhåga som ligger till grund för den högljudda kritiken.
Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet
Magnus Zetterholm, docent och lektor i nya testamentets exegetik vid Lunds universitet