I helgen dödades ett barn. Ett barn som inte fick möjlighet att leva mer än ett par år. Ett annat barn kämpar för sitt liv. Och en pappa som misstänks ha försökt mörda sina barn genom att knivskära och kasta ut dem 15 meter mot en relativt säker död. Vi skriver nu den här texten för att någons liv hänger på det.
Varje år mördas fyra till fem barn av en förälder. Var sjunde barn blir slaget av en förälder under uppväxten och var tionde barn tvingas uppleva våld mot främst sin mamma - våld från pappan eller annan man.
Bryt tystnaden
Nu kommer vi bryta tystnaden. Nu kommer vi sluta spela förstående och vänta tills alla är redo. För det kommer inte ske genom ett magisk trollslag eller från en dag till en annan, unisont över hela Sverige. Det har vi väntat på i snart åtta år. Eller för att vara ännu tydligare; vi har väntat i snart 100 mördade kvinnor, barn och män. Hur många till ska behöva mördas av närstående innan vi alla förstår att det angår oss alla?
Hur många berättelser om vuxna som mördar barn ska vi behöva berätta om innan just du bestämmer dig för att agera? Hur många fler män ska ha mördat en kvinna innan det är nog? Är fem män på tre veckor nog? Är två barn på en vecka nog? Vad mer behöver du veta, se eller höra för att förstå att just du kan vara skillnaden på liv och död?
Hjälpa fler
Vi bestämde oss för snart åtta år sen att vi skulle göra allt vi kunde för att hjälpa fler att agera vid oro för våld. Att vi skulle hjälpa fler att agera för att rädda andras liv. Flera liv har räddats. Tänk om det skulle räcka för att motivera bostadsbolag, kommuner, politiker och föreningar. Om så bara chansen att rädda ett liv ökar borde det räcka.
Vårt mål är att inget mer barn ska behöva leva eller dö i hem med våld utan att grannar agerar. Att inte en enda kvinna eller man till ska misshandlas till döds utan att grannar gjort vad de kunnat för att försöka stoppa, avbryta och rädda. Åtminstone försökt vara skillnaden mellan liv och död och agerat som om någons liv hängde på det.
Vi vet vad den som inte agerar tänker.
Tänk om jag har fel.
Tänk om jag själv kommer till skada.
Tänk om det blir värre för den utsatta imorgon om jag agerar nu.
Det är säkert någon annan som redan agerat eller ringt polisen.
Det här sättet att tänka kallas för ansvarsförskjutande och är ett sätt att undfly att agera. Det är också ett tänk som sprider ut det dåliga samvetet – om ingen annan heller gjorde något så var det inte bara den enes fel. Vi har alla tänkt så vid olika tillfällen. Det är dessutom en instinktiv överlevnadsstrategi att inte göra sig ovän med den övriga gruppen. Med en otränad civilkuragemuskel faller vi lätt in i gamla mönster. Mönster som aldrig någonsin räddat ett utsatt liv.
När vi tänker såhär, så tänker vi helt enkelt fel.
Vi vill att du byter ut ”tänk om jag har fel” mot ”tänk om jag har rätt”. Vad är det värsta som kan hända? Att människor dödas har det visat sig. Så vi måste allihop agera som om att någons liv hänger på vårt agerande.
Knacka på!
Vi vill att du byter ut ”tänk om jag kommer till skada” till ”tänk om jag inte gör något och någon dör”. Det finns en risk att själv skadas, men den är liten. Och blir ännu mindre om du går ihop med fler för att knacka på. Eller om du knackar på för att avbryta situationen, går därifrån och samtidigt ringer polisen. Det är inte vanligt att en förälder som misshandlar sina barn i hemmet också använder våld mot tredje part. Det är inte heller vanligt att den man som misshandlar sin partner ger sig på andra. Det är en seglivad och felaktig myt. Det ska dock förtydligas att det så klart kan finnas risker, men igen, vad är alternativet? Medan vi inte agerar hinner människor att dö.
Vi vill att du byter ut ”tänk om det blir värre dagen efter” till ”tänk vad vidrigt att två kvinnor anmäler en misshandel varje timma och kvinnor och barn mördas medan ingen agerar”. Det du behöver fråga dig är snarare om den utsatte ens kommer överleva natten och sedan behöver vi allihop agera som om någons liv hängde på det.
Vi vill att du byter ut ”någon annan har säkert redan agerat” till ”vågar jag chansa på att någon annan agerar?” Agera i stället på ett sådant sätt att du kan säga att du åtminstone gjorde vad du kunde. Och för att vara ännu mer på den säkra sidan, ta hjälp av andra grannar för att tillsammans knacka på. Agera tillsammans som om någons liv hängde på det.
Vi kan alla vara den skillnad som räddar liv. Det vi behöver bestämma oss för är att agera som om någons liv hängde på det.
Hade grannar agerat av omtanke hade barnet i Hässelby kanske varit vid liv och hans syster hade inte kämpat för sitt liv just i denna stund. Wilma hade tagit studenten. Yara hade återförenats med sin familj. Hundratals namnlösa offer i statistiken hade kunnat vara vid liv.
Vi kan alla vara den skillnad som räddar liv. Det vi behöver bestämma oss för är att agera som om någons liv hängde på det.
Nina Rung kriminolog, barnrättsexpert och grundare av Huskurage
Peter Rung, föreläsare om våldsprevention och grundare av Huskurage
LÄS MER:Morddömda föräldrar borde mista vårdnaden om sina barn