Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jesper Bengtsson. Bild: Åse Bengtsson Helin

Hur länge ska Hongkong orka kämpa i motvind?

När britterna lämnade Hongkong för 22 år sedan lovade makthavarna i Kina att respektera principen ”ett land, två system”. Hongkong skulle få behålla sina friheter. Nu litar ingen längre på det löftet, skriver Jesper Bengtsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I veckan firade Kina 70-årsminnet av revolutionen. En massiv uppvisning av diktaturens styrka.

Militärer och väldrillade medborgare marscherade längs gatorna. Allt var städat och välregisserat. På hedersläktaren satt Hongkongs guvernör Carrie Lam.

På Hongkongs gator var verkligheten en annan. Ända sedan i juni har demonstranter, unga demokratiaktivister, trotsat myndigheternas krav och villkor. Gått mot moln av tårgas. Mötts av gummikulor. Ändå har de fortsatt.

– Protesterna kommer inte att sluta förrän något förändras på allvar, säger journalisten och författaren Ilaria Maria Sala när jag träffar henne på yttrandefrihetsorganisationen PEN:s internationella kongress i Manilla.

Hon menar att motståndskraften är större än någonsin. När britterna lämnade Hongkong för 22 år sedan lovade makthavarna i Kina att respektera principen ”ett land, två system”. Hongkong skulle få behålla sina friheter. Nu litar ingen längre på det löftet.

Ilaria Maria Sala tror att demonstrationerna skulle upphöra om människor på allvar fick rätt att välja sina politiska ledare. I dag är det i praktiken Kina som utser ny guvernör.

– Problemet, fortsätter hon, är att inget tyder på att något sådant kommer att hända.

Därför ser hon just nu inget slut på protesterna.

När demonstranterna inte får tillstånd av myndigheterna hittar de på andra ursäkter för att inta gatorna

Som utomstående är det fascinerande att följa utvecklingen i Hongkong. Kampviljan är enorm. Liksom uppfinningsrikedomen. När demonstranterna inte får tillstånd av myndigheterna hittar de på andra ursäkter för att inta gatorna. De går och ”shoppar” eller arrangerar religiösa marscher eftersom religiösa arrangemang inte behöver söka tillstånd.

– Det har aldrig varit så många kors på gatorna. Fast texterna i de religiösa hymnerna handlar påfallande ofta om frihet och demokrati, skrattar Ilaria.

Några minuter efter mitt samtal får Iliana ett meddelande på sin telefon. Hon tar upp den och jag ser hur hennes axlar rycker till. Som om hon har fått ett hårt slag.

En ung man rusar mot en polis, som höjer en pistol och avlossar ett skott. Den unge mannen faller till marken.

Så visar hon ett filmklipp från Hongkongs gator. Det är bara några minuter gammalt. En ung man rusar mot en polis, som höjer en pistol och avlossar ett skott. Den unge mannen faller till marken. Två timmar senare kablar världspressen ut nyheten.

Våldsspiralen i Hongkong har eskalerat ytterligare ett varv.

Kina vågar inte ge demonstranterna ens den minsta av eftergifter av rädsla för att protesterna ska sprida sig till resten av Kina. Nu hänger allt på hur Kinas kommunistledare tolkar den senaste våldsupptrappningen.

Och på hur länge demonstranterna orkar fortsätta om spiralen skruvas upp ytterligare.

Att de fortfarande är kvar där ute är varken mer eller mindre än ett mirakel.

Jesper Bengtsson, skribent och författare