Till allt detta hörde också stavningen. Vi hade övningar med sje- och tje-ljudens stavning: sjö, skjuta, skena, genera, hässja och så vidare. Men det är inte bara sje- och tje-ljuden som krånglar till det. Vi säger hög och hökt, men skriver hög och högt. Vi säger trevli, trevlit, trevlia, men skriver trevlig, trevligt, trevliga. Många säger två ått hallt men skriver två och ett halvt. Stavningen speglar inte det vanliga vardagliga uttalet.
Vissa konstigheter har historiska orsaker. Jag minns äldste sonens upprördhet över att talets jung skulle stavas ljung. Här försökte han lära sig stava, och så kom detta svek från lärare och föräldrar, som envisas med stavningar som ljung, djur och hjord. Argumentet att stavningen speglar ett uttal för 500 år sedan övertygar inte en sjuåring.
Vi har alla lärt oss stava, en del mer framgångsrikt än andra. De flesta minns nog irriterande röda bockar i marginalen.
Men så har vi frågan: Hur länge har man kunnat stava fel? Den spontana reaktionen är kanske att det har man väl alltid kunnat. Men så är det inte. Felstavning kräver att det finns rättstavning.
Vi talar inte om felstavningar på runstenar eller i de medeltida landskapslagarna, och så sent som på 1700-talet var det ännu stor variation i stavningen.
Det fanns helt enkelt inga gemensamma stavningsregler att hålla sig till. Visserligen fanns det konventioner. Gustav Vasas bibel från 1541 blev på flera sätt mönsterbildande för hur offentlig svenska skulle se ut. Men det fanns ändå stor variation i stavningen.
Man kan, lite tillspetsat, säga att vi har kunnat stava fel sedan 1801. Det var nämligen då som Carl-Gustaf af Leopold, sekreterare i Svenska Akademien, gav ut skriften ”Omkring svenskans rätta stafsätt”. Leopolds principer för svensk stavning blev normbildande för offentligt skriven svenska. Carl Jonas Love Almqvist följde samma principer i boken Svensk rättstavningslära, som gavs ut 1829 och var avpassad för skolundervisningen.
De här regelsamlingarna blev tillsammans med Svenska Akademiens ordlista (första upplaga 1874) normerande för skriftspråket. Det betyder naturligtvis inte att stavningen en gång för alla är fastlåst.
Det genomfördes en rejäl stavningsreform 1906. Den innebar bland annat att hv-stavning i ord som hvem, hvad och hvilken försvann och att dt ersattes med tt i ord som rödt, bredt och godt.
Efter 1906 har det skett en del förändringar genom att alternativ för enskilda ord presenterats: skall/ska, dagen/dan, sade/sa med flera. Men det är ändå ett faktum att för 99 procent av orden finns det bara ett korrekt sätt att stava dem.
Vi har alltså alla tvingats dra på oss en stavningstvångströja, en tröja som trots allt känns rätt bekväm. De flesta tycker att det är bra att språket i tidningar, tidskrifter och böcker följer samma stavningsregler. Den som vill avvika från normen kan göra det privat. I mejl å SMS e’re rätt vanlit.