Precis som Sverige behöver en omstart efter corona behöver diskussionen om omdömesförmåga ett omtag. Då Sverige för precis tvåhundra år sedan fick en ny skolordning för lägre och högre utbildning stod bildning (Bildung) och själsförmögenheter i centrum – mentala förmågor som tidens filosofer och pedagoger ansåg kunde tränas precis som muskler hos unga studenter. Med rigorös inlärning av klassiska texter formades studenten till självständigt arbete och god moral. Den humanistiska kunskapens värde kopplades under lång tid därefter direkt till statens behov av dugliga ämbetsmän men utgjorde även en garant mot tendenser som man oroade sig för i samtiden. Fortfarande idag dras lansar för betydelsen av bildning, till exempel av Lars Strannegård som menar att den klassiska bildningstanken måste uppvärderas. Bildningstanken har också legat till grund för den Liberal arts-tradition som genomsyrar amerikansk högre utbildning och som exporterats till Asien och Europa, däribland i viss utsträckning till Sverige.
Behandlas som allmänbildning
De tvåhundraåriga resonemangen kan inte avfärdas som kuriosa. Mycket tyder emellertid på att bildningsbegreppet idag förlorat en del av sin förmåga att aktivera och stimulera diskussionen om vad humanistiska studier och högre utbildning gör, mer än lär oss praktiska förmågor. Som en konsekvens av detta har kunskap i humaniora i Sverige idag en olycklig tendens att i vissa läger behandlas som en del av allmänbildningen – i värsta fall en salongsmässigt oumbärlig kunskap för intressanta middagskonversationer. Att humaniora är ett livskraftigt vetenskapsområde av avgörande betydelse för framtidens kompetenser är det för få utanför de stora universiteten som inser.
Insikten är större inom kreativt inriktade verksamheter som Facebook och Google, där teknisk, ekonomisk och juridisk kunskap lätt inhandlas men självständig förmåga in-house värderas högt. Ofta nämns vikten av analytisk förmåga, ett kritiskt förhållningssätt, förmåga att effektivt läsa, avkoda, sammanfatta och inte minst själv skriva texter, förstå och hantera komplexa frågor utifrån olika perspektiv. På så vis kan man balansera föreställningen att humanistiska och andra studier som främjar omdömesförmågan inte skulle vara lönsamma eller leda till jobb. På en framtida arbetsmarknad är det de komplexa, kreativa och analyskrävande jobben som kommer att vara svårast att automatisera.
Träning av omdömesförmågan
Det finns en övertygelse inom det humanistiska kunskapsområdet om att studier i språk, kultur, historia, litteratur och filosofi tränar omdömet. Humanister delar den uppfattningen med kolleger inom andra vetenskapsområden, som därmed adderar sina ämnen till uppräkningen ovan. Det finns således inom universitetet en gemensam övertygelse om att högre utbildning – oavsett kunskapsområde – har en avgörande roll att fylla för att skapa förutsättningarna för utveckling och träning av omdömesförmågan. Men det saknas fortfarande ett preciserat språk och en mer djuplodande förståelse för hur kopplingen ser ut. Här tjänar frågan om vad omdöme är och hur omdömesförmågan tränas på att släppa taget om bildningsbegreppet för att på så vis utvecklas i nya, tvärvetenskapliga riktningar.
Från delar av staten och näringslivet tycks man med jämna mellanrum vilja definiera universitet och högskolor som enbart yrkesförberedande och fortbildande instanser för samhälle och industri. Uppdraget är då att säkerställa praktisk skolning. Men det är viktigt att förstå att man då bara tar i anspråk en liten del av den potential som lärosätena rymmer och att en sådan inskränkning rimmar lika illa med universitetens historiska som med deras moderna mål och mening.
På en framtida arbetsmarknad är det de komplexa, kreativa och analyskrävande jobben som kommer att vara svårast att automatisera.
Samhället som helhet behöver präglas av omdömesförmåga. Arbetslivet behöver omdömesgilla individer, så väl inom enskilda företag som i skola och omsorg. Folkvalda politiker liksom näringslivsföreträdare bör ledsagas av omdöme. Omdöme är – till skillnad från allmänbildning och personlig andlig utveckling – svårare att avfärda som personlig förkovran eller en lyx man unnar sig för att få ut mer av livet om försörjningen är tryggad. Här tror vi att humanistisk utbildning och forskning, i nära samarbete med våra systerfakulteter, kan staka ut riktningen för högre utbildnings allt viktigare samhällsroll.
Isak Hammar, fil. dr i historia och verksamhetsledare för tankesmedjan Humtank
Johannes Persson, professor i teoretisk filosofi och dekan för Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet